300
Librarn oc Princeton University.
Germanic Seminarp.
Presented by Ohe Olass of 1891.
etter EP og RR 3 a
Digitized by Goc gle
Original from
Digitized by Google PRINCETON UNIVERSITY
Original from
Digitized by Google PRINCETON UNIVERSITY
ARKIV
FÖR
NORDISK FILOLOGI
UTGIVET UNDER MEDVÄRKAN AV
ERIK BRATE GUSTAF CEDERSCHIÖLD HJALMAR FALK MARIUS H/EGSTAD FINNUR JONSSON KRISTIAN KÅLUND ADOLF NOREEN LUDV. F. A. WIMMER
GENOM
AXEL KOCK.
TJUGONIONDE BANDET.
NY FÖLJD. TJUGOFEMTE BANDET.
C. W. K. GLEERUP. OTTO HARRASSOWITZ. LUND. LEIPZIG.
LUND 1913.
2200 4
bd. 29 SO SR GR 5y firman (HIS)
LUND BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 1913
Original from
Digitized by Google PRINCETON UNIVERSITY
Innehåll.
Otto Jespersen, Det danske stod og urnordisk synkope .
Emil Olson, Omtvistade frågor i fornnordisk ljudlära ACES TI. Till frågan om yngre u- och u-omljud i fsv. S. 33. — IV. Ändelsevokalerna i Cod. Ups. B 49. S. 53.
Jön Jönsson, Gyda = Gyridr .osesrossrsrsess esse re Theodor Hjelmqvist, Punkterad f-runa i svenska runminnes- HÖPRÖM. ”bröLörsön es are Bl brkre ärr kl ör vär NE Rodd SKB rt RN lr fo P RS EE AR ån
Verner Dahlerup, Anmälan av ”Lis Jacobsen f. Rubin: Stu- dier til det danske Rigssprogs Historie fra Eriks Lov til Obr., II:s Biböl;. IS Eydlslörig" sc 4 5 ssk Ae sAe
0. F. Hultman, Nekrolog över Axel Olof Freudenthal . ....
Brik Brate, Thor(s)hughlé 4 oc fö ack öst bedre sg ET1IE (BrAtO, [WEIMdAWI => eve åvan bdv vale en förba ärre Sn Phen a (oh årgång Lee M. Hollander, The Relative Age of the Gautrekssaga and the Hrölfssaga Gautrekssonar . . .......btaosss co cv Theodor Hjelmqvist, Ospar och ospard (osparad) i st. f. sparad jämte liknande uttryck. Några fall af öfverflödig
nögation 1 svVenskåll + . ac s so. = ec buse sK ER oR fe Re Karel Vråtny, Literarische Kleinigkeiten . ........... Erik Brate, Anmälan av ”Ludv. F. A. Wimmer: De danske runsmindesmerker: F--IV” sv s 193 » sted 8 söks SLR €ä Elof Hellquist, Anmälan av ”Richard M. Meyer: Altgerma- nische Religionsgeschichte” . ,.....s.ssossse ro vc Eilert Ekwall, Anmälan av ”Paul Verrier: Essai sur les prin- cipes de la métrique Anglaise” . .....s..sssscoc eo sec
Hjalmar Lindroth, Anmälan av ”Geir T. Zoöga: A concise
Dictionary of Old-Icolandie” ss dc serssccsövses a 2
Emil Olson, Till frågan om uppkomsten av den s. k. tredje svaga konjugationen i svenskan .. ... sosse s ort Theodor Hjelmqvist, Några ställen hos Wivallius . . . .... Hjalmar Lindroth, Studier över de BOLLISER dikterna om ru- BOLNAN: NAND. j5d2v soder bre a föl Bob KN SR Lå BÅT RA KR Inledning. 8. 256. — I. Översikt av det nya materialet. S. 257. — II. Den norska dikten. S. 259. — III. De is- ländska Prideilurna. S. 275. — IV. De västnordiska run- dikternas litterära historia. 9. 285.
AA i ; - Ei Au SEP 301914 Xi
ed py GO gle PRINCETON UNIVERST
208
TY
Erik Brate, Nekrolog över J. A. Aurén .....ssssocc rt 295
B. Erichsen, Bibliografi for 1911 ............s.scc-c. 298
Axel Kock, Etymologiska anmärkningar om svenska ord. . .. 330 nsv. rödlakan. S. 330. — fsv. -tuta, -tugha (i hor-tuta, -tugha). S. 335.
M. E. Seaton, A Remark on Snorri's Edda . .......... 343 Ludvig Larsson, Vad betyder vedbrödir? . .s.ssssccrccca 343 Alf Torp, Til Rök-indskriften ........sssoss ccs ov. 345 Th. von Grienberger, Urnordisches ........s.crcscc cs 352
1. Die Zwinge von Vi. 8. 352. — Die brakteaten 49 und 49 b. S. 355. — 3. Zum brakteaten von Vadstena. S. 364. -- 4. Die inschrift von Huglen. 8. 367.
Elof Hellquist, Ett par anmärkningar om svensk sjönamns-
BILDA 515 svar lör för Sjö "Rå MYT > Svd når vr RÅG AST Ng FR KR bengt 1 do RDR 373 Nat. Beckman, Anm. av ”Goetz, Das russische Recht, erster Band, Die älteste Redaktion des russischen Rechts” ..... 381 Ars Kocky Ei Dö -& sc so GLK RR NRA BSR ANTS 386 Erik Brate, Tillägg till s. 108: >. s.å ka vc. vie le rör 386 Rettelse til Ark. XXVIII, 334 1. 13 f.n... ........... 386 5
bigitizea by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
Det danské stöd og urnordisk synkope.
Ganske kort för den höjtbegavede forsker Anders Pe- dersens sörgeligt tidlige ded udkom en afhandling af ham under navnet ”Dansk og urnordisk akcentuering” (Arkiv XXVIII 8. 1 ff.), der består af to dele, en negativ og en positiv. I den förste drager han sterkt til felts mod det meste af hvad der hidtil er skrevet om det dänske sted og dets forhold til den i svensk og norsk anvendte akcentueringsmåde. Hver- ken Storm, Verner eller Jespersen, ja knap engang Marius Kristensen, der dog behandles med större agtelse, finder nåde for hans kritiske öjne; og lad mig strax indrömme, at det virkelig på flere punkter er lykkedes forfatterens skarpsindig- hed at påvise mangler og svagheder ved argumenter, der er brugt af de nevnte forskere. Men dermed er ikke sagt, at deres teorier — eller det der er kommet ud som en slags helhedsresultat af deres betragtninger og som også, omend ikke uden forbehold, er godkendt af Axel Kock — skulde vere helt forfejlet, som Anders Pedersen gerne vil ha os til at mene. På flere steder kan man ikke frigöre sig for det indtryk, at hans kritik er rettet mere mod enkelte mu- ligvis uheldige udtryk, som er sluppet vedkommende i pen- nen, end mod det han ved en mere velvillig lesning kunde ha fået ud som den egentlige inderste mening.!) Men jeg skäl forovrigt ikke prove på at påvise dette i enkeltheder eller gå Anders Pedersens förste afsnit igennem punkt for punkt; senere hen vil der vere flere lejligheder til at vise at jeg endnu anser det for forsvarligt at opretholde alle de virkelig betydningsfulde bestanddele af den tidligere teori.?)
!) Dette gelder serlig polemikken mod Verner s. 17 ff.
2) Jeg kommer ikke ind på forholdene i sammenstetninger som vogn-
ARKIV FÖR FORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV. 1
2 Jespersen: Sted og Synkope.
Efter sin kritiske gennemgang og afvisning af tidligere forskeres forklaringsforsog kommer Anders Pedersen s. 35 til sin egen positive teori, som han indleder med den be- merkning, ”at man må sege grundlaget for en forklaring av stodet i organernes forudgående stilling, således som denne gennem uomtvistelige sproghistoriske kendgerninger lader sig fastslå”. Jeg understreger her ordet kendsgerninger og slut- ter mig til hvad Anders Pedersen siger s. 16 (der rettet mod Verner): ”Når man vil give en sproghistorisk forkla- ring, er det altid misligt at gå ud fra en hypotese (iseer når den er usikker) og herfra deducere videre; udgangspunktet ber vere kendsgerninger eller, i mangel derav, en hypotese, der lader sig kontrollere”. Det vil nu vere min opgave at gå Anders Pedersens teori igennem punkt for punkt; jeg kan derved felge hans egen ordning, der udmerker sig ved klar- hed og overskuelighed.
I
Udgangspunktet er en tredeling af sprogstoffet, hvor de to förste klasser har sted på dansk, den tredie ikke; de fores tilbage til deres urnordiske grundformer, hvorved forholdet ”i al sin simpelhed” kommer til at se således ud:
tlanda > land (I)
tskilidanaz (akk. pl. m.) > skil'te (IT)
tywini (akk.) > ven (III).
”Nu ved vi, at disse 3 typer representerer 3 avsnit av synkoperingens historie i den rekkefolge, som angives af de tilfojede romertal”.!) Stedet viser sig herved ”at stå i orga- nisk sammenheng — vi skal senere se hvilken — med hele synkoperingsprocessen og at vere &ldre end dennes yngste avsnit” (III). stang, söndag, hvor jeg er tilböjelig til at fastholde min opfattelse som na- turligere end Kocks; mht. typen genganger har Kock måske ret.
1) Det siges ikke, hvorpå dette beror, men meningen må vere: I efter lang stavelse, II indlyd efter kort, III udlyd efter kort stavelse.
Jespersen: Stad og Synkope. 3
Her begynder strax mine betenkeligheder. Den förste er af rent logisk art: er slutningen virkelig så sikker som den tar sig ud for forfatteren, der 8. 39 uden at ha an- fort flere grunde siger: ”efter at vi nu har set, at stedet henger sammen med de urnordiske endelsers bortfald. ..”? For at simplificere ser jeg forelobigt bort fra klasse II; se nedf. mit afsnit VII; enten man mener at den horer neer- mest sammen med I eller med III, kan man nemlig op- stille forholdet kronologisk som forfatteren gör, blot at man i sidste tilfelde setter skellet mellem det stedudviklende vo- kalbortfald og det andet på et senere tidspunkt. Tar vi altså kun hensyn til de to hovedklasser, lyder forf:s reson- nering således: vi ser overensstemmelse mellem den gamle synkopering og tvedelingen af sprogstoffet i stedte og ikke- stedte ord, altså er der en (årsags)sammenheng mellem de to fenomener. 'Tvingende er den art slutninger jo ikke, und- tagen når det kan vises, at der ikke er nogen anden måde at forklare overensstemmelsen på. Forskellen mellem klasse I og klasse III er den, at i I har vi lang og i 1II kort rodstavelse; denne forskel findes både för og efter synkope- ringen. Der er nu ikke det fjerneste i vejen for den anta- gelse, at denne lengdeforskel kan ha virket med til at frem- bringe differentieringer på to helt forskellige tidspunkter. Man kan altså sige: ”I urtiden fremkom synkope efter lang stavelse tidligere end efter kort. Mange hundrede år efter denne tid udviklede stod sig i lang, men ikke i kort stavel- ge.” Denne antagelse af to i tid adskilte virkninger af sam- me årsag vinder i höj grad i sandsynlighed, når vi ser at det slet ikke er urtidens kvantitetsforhold, men en langt senere tids kvantitetsforhold der blir afgörende for de faktisk foreliggende stedtilfelde. På den ene side få vi ikke stod i et våd, hud, led (en), spyd, der i urtiden havde lang vokal (diftong): on. wäd, had, leid, spjöt;!) på den anden side får
1) Meget sjeldent heres dog hw'd, spy'd nu med lang vokal og sted.
4 Jegspersen: Sted og Synkope.
vi stod i ord, der senere har fået konsonantforlgengelse, nem- lig tam og de andre på -m. Denne sidste klasse soger An- ders Pedersen at forklare ved at sige, at efter forlengelsen ”falder disse tilfelde ind under analogien fra de oprindelige langstavelsesord”. Men heri ligger skjult en indrömmelse af at overensstemmelsen mellem synkoperingsloven og stedloven ikke er fuldstendig.
Min anden betenkelighed går ud fra tvivl om den op- stillede kronologi for den gamle synkope: 'Frods al beund- ring for den skarpsindighed, der er udfoldet navnlig af Kock for at udrede disse vanskelige forhold, er jeg i betragtning af det virkelig ringe og usikre materiale, hvorpå slutnin- gerne hviler (runestene, hvis tolkning og navnlig datering ingenlunde står fast, og omlydsforhold, der dog måske tilla- der andre forklaringer) meget betenkelig ved at la tids- punkterne for vokalsvind gelde for ”uomtvistelige kendsger- ninger” eller dog ”hypoteser der lader sig kontrollere”, som Anders Pedersen vil. En velgörende modsetning til hans usvigelige sikkerhed og tillid danner hans mester Axel Kocks beskedne indrömmelse (Arkiv VII 361) ”att man här rör sig på en osäker mark.”
II.
Selve Anders Pedersens grundlag er altså efter min me- ning i allerhöjeste grad usikkert. Men lad os alligevel gå videre og se, hvilken bygning han opferer på dette funda- ment. Vi kommer först til en anden side af den gamle syn- kopes kronologi. Det hedder s. 39: ”Det er tilstreekkelig kendt, at de urnordiske korte vokaler a, i, u ikke er bort- faldne samtidig, men således, at a forstummede tidligst”. Atter her sikkerhed, hvor andre ikke er så sikre. Noreen siger i Pauls Grundriss? 564: ”gleichzeitig mit a schwin- det 27; i Altisl. gr.? 112: ”Synkope tritt am frähesten bei a einr wol etwas später bei /, am spätesten bei x; aber die zeitlichen.
Jespersen: Stod og Synkope. 5
differenzen sind ziemlich unbedeutend” og i anm.: ”Vielleicht ist i in pänultima nach langer silbe schon fräher als a in ultima synkopirt worden”.
Uden at anfegtes af tvivl bygger Anders Pedersen vi- dere på sin kronologi, der, når man stiller de forskellige momenter op (lang og kort stavelse, slut- og indstavelse, vo- kalernes beskaffenhed) krever allermindst syv forskellige perioder for synkopering. Neste led i slutningsrekken er, at da rekkefolgen med a för i og u er den omvendte af hvad vi skulde vente på grund af vokalernes klangfylde, folger deraf ”med nedvendighed” at vokalerne har veret hviskede eller stemmelose. Her er jeg nu på grund af erfaringer i de levende sprog, hvor sådanne hviskede eller ustemte vo- kaler kan iagttages, tilböjelig til at tilråde en viss forsigtig- hed med antagelse af dem som ”lydlovlige” i fortidsperioder; deres forekomst er nemlig ret lunefuld, så at samme person snart har stemme og snart ikke i samme ord eller forbin- delse. Endvidere findes de, hvor jeg har hort dem, kun ved ustemte omgivelser eller dog, hvor et stemmeloest öjeblik (deeri indbefattet pause) findes : enten umiddelbart för eller efter vedkommende vokal. Det forekommer mig meget unaturligt at anta at de gamle nordboer skulde ha udtalt det andet i i "skilidans eller i "winiz (for blot at ta to af A. P:s egne exempler) uden stemme midt i stemte omgivelser (der ved- blev at vere stemte); det er dog langt lettere at anta bort- fald uden stemmetab som i dansk og engelsk nom(i)nativ, eng. bus(i)ness, sv. Sver(i)ge osv.
Men lad os skenke forfatteren også denne usandsynlig- hed og folge ham videre. Han fortsetter: ”Den umiddel- bare felge av akcentreduktionen i de urnordiske levissimus- stavelser blev altså den, at der efter alle stavelser med fortis 1 påfulgte et pust, som, da den oprindelige kvalitative for- skel svarende til de tilgrundliggende vokaler her bliver uden betydning, kan fremstilles som et h, altså en strubespirant”.
6 Jespersen: Sted og Synkope.
Hvorledes, udbryder man uvilkårligt, den kvalitative forskel er betydningsles — men for et öjeblik siden havde den jo den betydning, at a kunde svinde för i! Hvad skal jeg nu tro af disse to forskellige udsagn om de samme vo- kaler? Og skal jeg tro at de svandt, således som det for- udsettes lige til s. 39 nederst, eller at de blev, som det doceres fra överst s. 40, omend i en anden skikkelse? Det er nemlig disse gamle vokaler, der gennem h skal vere blevne til stedet og som sådant leve den dag idag i dansk udtale.!)
III.
Vi er nu nåede til det springende punkt i bevisforel- sen. Umiddelbart efter den sidst citerede setning fremsettes det meget kort, som om det var den simpleste ting i verden: ”Når denne spirant derefter går over til sin tilsvarende klu- sil, har man stedet”. Denne overgang indtrådte, efter hvad vi jo andetstedg har fået at vide, kun ved de eldste lag af ”synkopen”, ikke ved det yngste (ven). Hvorfor denne forskel? Intet svar. Og er overgangen i sig sandsynlig? Vi ser ganske visst i sprogene overgange fra hemmelyd til de tilsvaren- de lukkelyd, iser i forlyd, som i Ping > ting, sjeldnere
1) For ikke at komme til at göre forf, uret ser jeg mig om efter en forklaring af de påpegede modsigelser. Jeg kunde tenke mig det sagt, at vokalerne kun svandt i den skrevne form, men levede videre i en form, der vel var herlig, men ikke fremtr&edende nok til at blive betegnet i skrift. Men rent bortset fra, at denne forklaring slet ikke lar sig forene med A. P:s udtryk (synkope, bortfald, forstumme, forsvinde), gör den ikke ende på vanskelighederne. Holdt de gamle nordboere op at betegne vokalen, når den mistede stemmen? I så fald må jo a vere blevet ustemt för i og u — men det er stik imod alle erfaringer i levende sprog, hvor tvertimod i og u altid er mere tilböjelige til ustemthet end a. Eller betegnede runeristerne vokalerne endnu i deres ustemte form, så disse först udeblev i skrift, når de gik over til strubeklusilen? I så tilfelde skyldes der os et bevis for at A lettere går over til sted, når mundstillingen er åben end når den er mere lukket. Og A. P. synes da også at gå ud fra at alle disse A-lyd på een gang gik over til sted. Hvordan man end vender og drejer det, kommer man ikke til noget, der kan forsone de enkelte led i denne del af Anders Pedersens teori. ;
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
Jespersen: Stod og Synkope. 7
derimod i ind- og udlyd som her. Men er nu overgangen h> sted fuldt parallel med p>t eller [2] (”ach”-lyd) >k? Det er i stemmebåndenes stilling, forandringen skulde foregå; men der har vi midt imellem udgangspunktet (h) og slutpunktet (sted) den stilling, der betinger stemme. Vi er med andre ord i A. P:s teori fra stemme, i min analfabetiske betegnelse el, gået til e2 for at motivere endepunktet £0!). Dette ser betenkeligt ud som en omvej. 1 virkeligheden finder vi da netop også i dansk stedet overalt knyttet til stemte lyd: hvor vi har ustemte lyd, indtr&eder netop intet sted (eml. nedf. om stedets fysiologiske beskaffenhed). An- ders Pedersen har selv nogen fornemmelse af sammenheng mellem sted og tilnermelse mellem stemmebåndene, idet han fortsetter: ”Man indser imidlertid let, at denne overgang kun gik for sig, når den konsonant, der gik umiddelbart foran den ustemte vokal, var stemt; ved en foregående ustemt kon- sonant var stemmebåndene nemlig for langt fjernede fra hinanden til, at en overgang som den n&vnte let kunde ind- trede. I dette tilfelde (som f. eks. fisk) blev resultatet da simpelthen, at det udlydende pust forsvandt sporlost”. Vi kommer siden til tilfelde, hvor forf. selv synes at ha glemt dette; her vil jeg hevde at overgangen fra h til stod slet ikke forekommer mig så simpel som det ser ud hos ham, og at en mengde af de former vi efter hans teori må op- stille, er vanskelige, ja nesten umulige, at udtale: jeg er bange for, at han er en smule hildet i ”papirfonetik” og ikke helt igennem har udtalt de af hans egen teori krevede former höjt for sig selv eller andre.
Jeg er nu nået til ende med forfatterens udviklings- rekke og har overalt fundet usandsynligheder. Og det er jo ikke så, at vi her har at göre med en mengde bevisgrunde, anferte for at stotte en enkelt påstand eller bevise et enkelt
3) Hvor det greske bogstav betyder organet (e = strubehodet) og tal angir afstand.
8 Jespersen : Sted og Synkope.
faktum: i så tilfelde kan det jo godt vere at en hel del indicier, skönt hvert for sig ikke er synderlig beviskraftigt, tilsammen kan frembringe nogen sandsynlighed.!) Nej, her er det en kede af led knyttet til led, hvoraf hvert enkelt helst skulde vere berekraftigt. En kede er jo så svag som sit svageste led, og her forekommer det mig ungeegteligt at der er mange svage led, der hvert for sig er bristeferdige. Men lad os for at vere fuldt ud billige mod forfatteren nu tilsidst undersoge, om han ved sin svagt underbyggede hy- potese er nået til en formulering, der bedre end den af ham forkastede stemmer med de faktisk foreliggende forhold — först i det område indenfor de dansktalende egne, der har sted, og dernest udenfor dette område; man har nemlig efter forf:s antagelse haft stod i alle nordiske sprog og han anstrenger sig også for at godtgöre dets tidligere forekomst udenfor dansk.
IV.
Ved den felgende oversigt over de forskellige klasser af ord, hver her kun representeret ved nogle få typiske exem- pler, betegner jeg for kortheds skyld den hidtidige teori, hvor- efter stod er udviklet forholdsvis sent ud fra akcent 1 ved lang stemt lyd eller lydgruppe, som A, og Anders Pedersens teori om urnordisk stod som B. Ved ordet ”ligefrem” mener jeg: uden serlige antagelser af forskydninger eller analogi.
1. Ikke-stod i ven, fel, kar: kort vokal med kort kon- sonant; ligefrem efter A og B.
2. Ikke-stoed i fisk, fast, skaft: kort vokal med ustemt konsonant(gruppe); ligefrem efter begge teorier.
3. Sted i uld, skind, mand, on. ull, skinn, mann: kort vokal med lang stemt kons.; ligefrem efter begge teorier.
4. Sted i ko, so: lang vokal uden konsonant; A lige- frem, B analogi, idet vi jo her ikke har nogen urnordisk
1) Dette er netop efter min mening tilfeldet med den af Storm og Verner grundlagte stedteori.
Jespersen: Sted og Synkope. 9
symkope. Hertil herer også sjellandsk du, nu og flere lig- nende med sted, hvor rigsmålet har kort vokal fra de set- ningssvage anvendelser.
5. Sted i tam, gram: kort vokal med senere forlenget m; A ligefrem, B analogi.
6. Ikke-sted i guld, on. gull, gulv, selv: kort vokal med senere forkortet stemt konsonant(gruppe); ligefrem efter A, efter B må ordene haft sted, som siden er mistet. (Tab af tidligere sted antages også af Kock QF'!) 39). Hertil også man som forkortet form af mann (”mand”).
T. Stad i vennen, fallet, karret: udvidede former af klasse 1; ligefrem efter A, hvis vi antager konsonantfor- lengelse ?) för stedets udvikling i det hele (ligesom den må antages i flit. venner); efter B byder Anders Pedersen på hele to forklaringer, den ene analogi efter forlengelse, den anden kan efterleses hos ham s. 38 (gammel inkorporation af ar- tiklen, hvorefter ordene behandles som ”"skilidanz).
8. Sted i ben, sol: lang vokal (efter diftong) med stemt konsonant; A ligefrem, efter B skal vi nok ha stod, men det fulgte oprindelig efter konsonanten og må senere vere van- dret til sin nuverende plads mellem vokalen og konsonanten.
9. Stod i halm, arv, arm, barn, kort vokal med to stemte konsonanter; A ligefrem, B ligesom ved foregående klasse sted, der er vandret fra udlyden ind i ordet.
10. Sted i hånd, blind, vold: det samme som forrige klasse, blot at den anden konsonant her er en lukkelyd i oldsproget; A ligefrem, efter B samme forhold som i 8 og 9, her foroget med vanskeligheden (for ikke at sige umulighe- den) af at udtale stod efter lukkelyden d.
11. Stod i sogn, ager, edder, vand, on. sökn, akr, eitr, vatn: efter vokalen först en ustemt lukkelyd, som nu er enten
!) Med QF betegner jeg Kocks bog i samlingen Quellen und Forschun- gen 87, ”Alt- und neuschwedische accentuierung” (1901).
2) Nogen fuldt ud lang konsonant behever man ikke engang at anta, se bemerkningen i mit slutafsnit, s. 30.
10 Jespersen: Sted og Synkope.
blevet til en stemt hemmelyd eller er bort-assimileret, der- efter en 'stemt lyd; A ligefrem, efter B (se Anders Pedersen s. 40 anm.) först sted efter den anden konsonant, senere vandring som ovenfor; her er der imidlertid den yderligere vanskelighed, at sted skulde vere udviklet efter den stavel- sedannende konsonant i anden stavelse, hvor det ikke er let at udtale det.!?) Ord som binder, bender, synger frembyder omtrent de samme forhold som edder osv.
12. Ikke-sted i hassel, axel, on. hasl, pxl: ligefrem efter A (som i nr. 2); efter B skulde vi imidlertid efter de urnordiske lydforhold vente sted her lige så godt som i klasse 11; men er det så siden forsvundet, da det på sin vandring er stedt på en hindring? eller hvorfor?
13. Stod i vinter, synker: ligefrem efter A; efter B nermest som 11, men den omstendighed at lukkelyden er bevaret som sådan, synes mig at göre stedets springen-om, som er nedvendig efter B-teorien, serlig betenkelig.
14. Stod i mus, gås, viis, sot, greb (on. greip), kreb (on. kraup), båd, ud, bog: lang vokal (eller diftong) efter- fulgt oprindelig (og tildels endnu) af ustemt lyd; efter A ligefrem, men efter B skulde stedet jo ikke udvikles efter disse konsonanter (lige så lidt som i fisk). A. Pedersen, som ikke nevner noget tilfelde, der herer til denne meget talrige og vigtige klasse, må vel anta at stedet er overfort på den ad analogisk vej.
15. Sted i folk, hjelp, sank: vokal efterfulgt af! eller nasal 4 lukkelyd. Efter A ligefrem, efter B skulde vi intet
1) Jeg kalder disse ord tostavelses, hvilket de efter almindelig fone- tik er, såsnart n», 7 efter den ustemte lukkelyd er stemt. Til een stavelse blir vatn kun når n som på nyisl. er ustemt; at den ikke har veret det på olddansk, synes at fremgå af assimilationsresultatet. Men på den anden side, hvis n har veret stemt, og hvis A. P. har ret i at der efter det til en viss tid fulgte et h, så må de gamle nordboer ha veret i besiddelse af ret uvalmindelige udtaleevner for i soknh, vatnh at bevare n stemt. Var imid- lertid n ustemt, skulde der efter A. P. ikke udvikles sted, og ordene byder ham i hvert fald et slemt dilemma.
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
Jespersen: Sted og Synkope. 11
stod ha, så at den ventede form stemmer med den i jysk og delvis i fynsk almindelige; Anders Pedersen forklarer s. 40 rigsmålets stod ved analogi, efterat den förste konsonant, som han antar var ustemt, var blevet stemt, ”hvilket da kunde tenkes at vere sket forholdsvis tidligt i sjellandsk, i hvert fald på en tid, da analogien stottedes ved den for alle de pågeldende tilfelde felles musikaliske akcent, i jysk-fynsk derimod senere eller under forhold, hvor den musikalske akcent ikke lengere kom i betragtning”. Efter min anta- gelse beheves analogi hverken til forklaring af den ostlige eller vestlige form, og forskellen beror alene på at på den tid, da stedet udviklede sig, var udtalen af den förstkom- mende konsonant lidt kortere på jysk end på sjellandsk, hvilket stemmer godt med at jysk jo også på andre måder serpreges ved korte former (bortfald af a, forkortelse af skow). Antagelse af ustemt ! og » er overfledig, da lydene faktisk er stemte over hele Danmark; for at grunde sin lere om ustemte lyd henviser Anders Pedersen s. 22 til at den kendte vestnordiske assimilation mp> pp, nt>tt, nk>kk ingenlunde er fremmed for dansk. Nu er det ganske visst god logik heraf at slutte, at neselyden var ustemt, hvor den blev bortassimileret; men det er mindre god logik også der- af at slutte, at den var lige så ustemt i de tilfelde, hvor mp, nt, sk er bevaret den dag idag — men det er jo netop dem der er tale om her.
16. Sted i låneordene skilling, heker, freken osv. Li- gefrem efter A, senere analogi efter B.
Et gennemsyn af denne liste vil formentlig få to ting til at vise sig med stor tydelighed. Den förste er, at An- ders Pedersens teori meget ofte lar stedet komme frem, ikke just i de gale ord — det har han undgået ved på det af- görende sted at indföje ordene ”efter fortis 1” og derved ude- lukke ord med den anden akcentform !) — men på de gale
+!) Fx. bryllup < "brudiklaupa. I evrigt er det vanskeligt at se nogen
zed b Go gle PR ICETON JN VERSITY
12 Jespersen: Stad vg Synkope.
steder i ordene, tit steder hvor det neppe kan udtales; derfra er det så senere sprunget over til det sted, hvor vi nu fin- der det, og hvor den hidtidige teori netop venter at finde det, nemlig mod slutningen af en lang vokal eller af den förste stemte konsonant efter en kort vokal.
Den anden er at Anders Pedersen i langt större om- fang end den tidligere opfattelse må gribe til analogi for at forklare at ordene har sted. Dette foler han selv (se s. 35 i begyndelsen af afsnit III), uden at det afskrekker ham. Nu må det indrömmes, at analogi også på akcentområdet spiller en stor rolle; men jo ferre de tilfelde er, som man har at gå ud fra, hvor stedet er kommet ”af sig selv”, des mindre blir sandsynligheden for en massevis overfeorelse af stod fra dem til alle de andre ord, hvor vi nu finder det. Jeg legger derfor stor vegt på, at efter ham havde klas- serne 4, 5, 14 (meget vigtig) og 15 fra först af ikke sted. Med hensyn til klasse 5 siger Anders Pedersen (s. 8—9): ”Når nu tiden kom, da »m forlengedes, så at stammer som lim, tam fik lang stemt rodstavelse, hvorledes — kunde man sporge — vilde disse ord da kunne undgå ad analo- giens vej at udstyres med det strubelukke, som tilkom alle de ord, med hvilke disse havde ekspiratorisk-kromatisk akcen- tuering og (nu også) kvantitet tilfelles?” For mig er dette ikke så umuligt; se mine bemerkninger nedf. (s. 18) om analogi.
V.
Efter Anders Pedersens opfattelse er stedet ur-, altså frellesnordisk. På den allerstörste del af dette område — det sydligste og estligste dansk, endvidere svensk, norsk (muligvis på en lille strekning ner), fersisk, islandsk — grund til at den synkoperede vokal snarere skulde blive ustemt (eller den
ustemte vokal snarere blive til sted) efter den ene end efter den anden tonebevagelse.
zed b Go gle PR ICETON JN VERSITY
Jespersen: Sted og Synkope. 13
findes der jo imidlertid den dag idag ikke spor af sted, og det vil derfor ikke undre, at han har veret ivrig efter at vise, at der dog også udenfor Danmark findes fenomener der kunde tyde på at man virkelig har haft sted, selv om dette siden er forsvundet. Han har fundet tre ting, hiatfe- nomener, sv. mpn og oldh. rimforhold. Lad os nu se dem igennem.
1. Her siges (s. 45): Ord med hiat får lydlovlig i de nordiske sprog akcent 1. ”Antager man, at ake. 1 forekom ledsaget af sted [man merke denne forsigtige udtryksmåde, der skal dekke over at der gelv efter A. P. jo var mange tilfelde af ake. 1 uden sted] allerede i den fellesnordiske sprogform, bliver dette fenomen ikke blot let forståeligt, men nesten selvfolgeligt. Når man udtaler to vokaler, der sto- der sammen uden at danne diftong og altså udger to sta- velser, vil der mellem disse indtrede strubelukke... Men når strubelukke i forvejen fandtes i sproget og altid som led av ake. 1, så forstår man let, at overhovedet alle ord med denne ejendommelige artikulation antog alle de egen- skaber, som konstituerede den daverende ake. 17.
Slutningsmåden er måske ikke helt tvingende; det be- hover vi imidlertid slet ikke at opholde os ved, da nemlig begge premisserne er uholdbare, både den fysiologiske og den historiske. Hvad den förste angår, da er det jo slet ikke nedvendigt at ha strubelukke mellem to vokaler der steder sammen uden at danne diftong. Kun meget få sprog anvender strubelukke på denne måde — og i dem er det endda, ret beset, slet ikke for at holde vokalerne ude fra hinanden, idet de også har strubelukke efter konsonant, nord- tysk fx. foran a i sein alter lige så vel som i die alte. De fleste sprog har gladelig to eller tre vokaler efter hinan- den uden strubelukke; A. P. behevede ikke engang at for- lade sit modersmål for at se utallige exempler: due, lue, 7roe, pilg)e, silg)e, Vium, Sneum, Roar, kaos, Noah, prior,
14 Jespersen: Sted og Synkope.
Diana; ordforbindelser som stå op, gå ud, de (di) unge, vi onsker; tre vokaler i dueunge, dueurt, li(g)e ud, de (di) uar- tige, hva(d) i alverden. Der er her ikke spor af hiatofobi; og at vi heller ikke i tidligere tid har veret nedt til at ”udfylde” hiaten ved stod, fremgår efter min mening af den traditionelle latinudtale, der jo så tro afspejler sprogets al- mindelige lydregler. Vi har ikke sted i fui, deest, deus, deum, dei, deos osv., og når vi har sted i deerit, fuimus, lai- cus, beror det ikke på at der fulgte vokal efter den förste vokal, men på at den stod i trediesidste stavelse, sml. stedet i debilis, oculus, Caligula osv. — At heller ikke de gamle nordboere folte nogen trang til at lukke af mellem to vokaler, fremgår noksom af de bekendte sammentreknin- ger sjä < sea, tjä < tea, frjäls < frikals, Sjölfr < Seulfr osv. (som jeg har behandlet fonetisk og sammenstillet med lig- nende udviklinger i andre sprog i min Fonetik s. 531)!).
Heller ikke den sproghistoriske premis til Anders Peder- sens slutning er uangribelig. Den skyldes Axel Kock, der (se QF s. 59, $ 125 ff.) har hevdet at hiat på urnordisk har medfeort akcent 1. Dette stottes på at akcent 1 findes dia- lektalt (fremhevet af mig) i flere klasser af ord med hiat. Da dansk i hans betragtninger spiller en meget stor rolle, og da det er de danske former jeg ubetinget kender bedst, skal jeg holde mig til dem; jeg formoder at mine betragtninger med de nedvendige, selvsagte endringer, finder anvendelse på de af Kock anforte vestmanlandske,-solorske og andre former, hvor også ake. 1 er funden i tilsvaren- de ord.
1) En för-fonetisk grammatik skabte begrebet hiatus på lignende måde som den för-videnskabelige fysik skabte begrebet horror vacui. Hvad der endnu ofte kaldes ”hiatusfyldende konsonant” beror i virkeligheden på en forskydning i stavelsegrensen, så at en del av en vokal kommer til at danne en ”medlyd” til den felgende vokal, sml. min Fonetik $ 406 anden halvdel, hvor dog kun det forhold omtales, at den anden stavelse har ster- kere tryk end den förste; forholdet er ikke vesentligt anderledes, hvor en svagere stavelse folger efter en sterkere. — Marius Kristensen (Ark. XV 64)
Jespersen: Sted og Synkope. 15
Först har vi nogle participier på -ende. Hvis vi her i hiat havde fået udviklet ake. 1 og sted, skulde vi da först og fremmest vente det i sådan et ord som fjende (&ldre fiende, finde), men her stemmer dansk med norsk og svensk i at ha ake. 2 (sml. også tyende og hynde, sv. hy- ende). Hvad de andre participier angår, er det vigtigt at göre sig klart, hvor ringe deres rolle er i det virkeligt le- vende talesprog, idet de nesten aldrig hores udenfor visse meget snevert omgrensede anvendelser: (1) partc. af bevee- gelsesverber efter tryksvagt komme: ridende, kerende, sejlen- de, farende, lebende, springende, susende, styrtende og måske et par til; derimod kan man ikke på samme måde sige fx. komme talende, komme smilende med tryksvagt komme; her har vi nu komme gående, der ikke har sted og komme roende, der også hyppigt er stodfrit. (2) partc. af tilstands- verber efter blive: liggende, siddende o. fl.; her er antallet af brugelige former endnu mere indskrenket, idet man ikke kan sige fx. blive tiggende, skrivende, ikke engang blive smilende, tenkende istedenfor det idiomatiske blive ved at ..., her treffer vi nu de hyppige forbindelser blive stående og blive boende — uden sted (sjeldnere bruges blive gående, li- geså uden sted). (3) i levende adjektivisk anvendelse bruges nogle ganske enkelte participier i aldeles fastslåede forbindelser; hertil horer af 8. k. hiatverber neppe flere end felgende: på stående fod, et stående udtryk, gående post, holde det gå- ende, ha kreatur gående, et diende barn, en troende kristen (et tr. menneske), gloende kul, en kleende finger (også med andre subst.), de her boende (mennesker osv.), den gryende dag; men alle disse er stodfri, de fleste altid og hos alle,
tenker på hisatusfyldende stod i moden. Men forholdet med sted i moden og flit. modne må vel forklares som i gylden, gyldne (hvordan de så begge skal forklares, blir en anden sag). Hvis det var hiatus der var med i spil- let, skulde adj. flit. behandles som verbet modne (modnede, modnende), hvor vi ikke har sted. Også d [4] er vanskeligt, og ordets historie i det hele uopklaret.
16 Jespersen: Sted og Synkope.
enkelte af de själdnere (diende, gryende, troende) kan heres med sted, men de stedfri former er dog efter mit skön langt overvejende. (4) i levende adverbiel anvendelse bruges en del ord på -ende i forsterkende udtryk: skinnende hvid, sving- ende fuld, pinende gal; af de os her beskeeftigende verber treffer vi her kun gloende red og slående rigtig, begge uden sted. Det viser sig altså ved denne undersggelse, at i alle de tilfelde, hvor et participium af et verbum på vokal er i så levende brug, at man kan vere ganske sikker på, at formen huskes fra gang til gang og altså er genstand for virkelig tradition, der treffer vi netop stodfri former.
Derimod er det rigtigt at vi har sted i sådanne parti- cipier som viende, friende, riende, knyende, flyende, dyende sig, syende, sneende, leende, teende, stroende, groende, sno- ende sig, kroende sig, flående, sående. Men ikke en eneste af disse former anvendes tit nok til at huskes fra gang til gang; de dannes på ny hver gang man har brug för dem og settes da sammen af infinitiven, der har sted, og endelsen; de er mer eller mindre unaturlige og halvt eller helt littercere. På grensen mellem de to klasser står vel (en) ggende (hund), (den) ds|ende (fegter), (de) seende (i modsetning til blinde); men her vil man da også treffe sterk vaklen, idet nogle vil udtale disse former med sted og andre uden; sml. oven- for diende. Betegnende er forskellen mellem det huskede gloende (= gledende) uden sted og det hver gang nydan- nede gloende med sted (= stirrende stift eller frekt); skönt jeg som sagt siger en troende kristen uden sted,!) vil jeg dog nesten uvilkårligt komme til at sige ordet med sted i - en setning som ”han listede sig ind, troende at hun sov” (i talesproget: i den tro); ligeledes i ”han stod, kleende sig bag oret”. At infinitivens form er det bestemmende, ses af skuende, truende, luende, kuende, snuende, gruende, biende, sviende uden sted, svarende til inf. på -ue og -ie med ud-
1) Den fastslåede forbindelse stå til troende har aldrig sted.
Jespersen: Sted og Synkope. 17
talt -e; var hiatreglen rigtig, skulde vi jo også her ha sted. Med hensyn til partc. af enstavelsesinf. er Broberg (Univ. jub. Blandinger I 299 og Marius Kristensen (Arkiv XV s. 64) komne en lille smule ind på den her hevdede opfattel- se ("Jo mere nutidsparticipiet er egenskabsord, desto mere er det tilbejeligt til flydetonen; jo mere det er tidsord (verbum), desto mere helder det til stedtonen”); men de har hverken fat på den for mig centrale forskel mellem huskede og dan- nede former eller på den sproghistoriske slutning, at de förste (uden sted) repr&senterer det gamle lydforhold, og at vi derfor her ikke har med noget hiatusfyldende strubelukke eller med nogen ved hiatus udviklet urnordisk akcent 1 at göre.!)
Ved ordenstallene på -ende har vi ikke så mange til- felde at gå ud fra som ved partc.; men da subst. tiende, der i hvert fald er en husket form, ikke har stod, kan man vel gå ud fra at de stedfri former af niende, tiende (og syvende) representerer traditionen, og at de ved siden deraf forekommende stedte former er fremkomne som nydannelser, hvorved man har tenkt på de stedte grundtal ni, ti (syv). Kun ganske enkelte steder i Norge og Sverrig har disse or- denstal ake. 1.
For at forklare stodet i kostald konstruerer Kock en form ”"koastall med ake. 1 på grund af hiat; jeg finder det naturligere at antage indflydelse fra ko ved nydannelse i dette ret unge ord ligesom i kro'stue, å'bred, lo'gulv m. fl.; og det samme gelder subst. på -er (frier, seer) og -en (frien, seen osv.; slåen vakler; ståen og gåen er stedfri, sml. de tilsvarende participier.) Med stedet i stroelse er det lige- dan; vielse uden stgd viser efter min mening det gamle for- hold. Hvad angår flt-formerne på -er, da er indflydelse fra ent. se, by i forbindelse med indflydelse fra de gamle kseer, Tay Kooks forseg (QF s. 59) på at påvise, at de ikke-stodte participier
tidligere havde kons. efter rodvokalen, forklarer ikke alle formerne.
ARKIV FÖR NORDISK PILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV. 2
Ag Go gle på ICETON IN JERSINY
18 Jespersen: Sted og Synkope.
seer til ko, so (on. kyr, syr, gammel akc. 1) tilstrekkelig til at forklare stodet; det kobenhavnske broerne (= forste- derne) uden sted er sikkert den gamle traditionelle form, medens bro'erne med sted er nydannet efter ent. !) I hvert fald hjelper hiatforklaringen ikke overfor roning, såning, sy- ning, snoning med sted.
Om Kocks metodiske grundsetning, der får ham til at antage gammel ake. 1 i flerstavelsesord, blot den findes hist og her, skal jeg siden sige et par ord. Her vil jeg kort göre opmerksom på en principiel modsetning i anven- delsen af analogiforklaringen: medens Kock og Peder- sen isger taler om analogi fra ubeslegtede ord af lignende lydskikkelse (samme stavelsesantal og lign.), tror jeg at der er en langt sterkere tilböjelighed hos de talende til, i det öjeblik de skal bruge en form, at danne denne i overens- stemmelse med en anden form af samme ord: syende, sy- ning efter sy, svinske efter svin og svinsk osv. Den af Kock antagne art analogi vil jo navnlig kunne göre sig geldende, hvor der er en aldeles fastslået, gennemgribende overens- stemmelse, så at en viss ordbygningsform altid eller så godt som altid er forbunden med een og samme akcent; på denne måde er på svensk eenstavelsesord og akcent 1 forbundne i bevidstheden. Men såsnart vi kommer til tostavelsesformer, har vi jo fra gammel tid haft nogle med akcent 1 ved si- den af mange med akcent 2, og betingelserne for analogi- virkninger i een bestemt retning har altså ikke veret serlig sterke. Noget lignende gelder om sted, og det vel at merke både efter min og Anders Pedersens teori: der har veret og er eenstavelsesformer med og uden sted og på den anden side to- og flerstavelsesformer med sted. Der er her ikke aldeles bestemte holdepunkter for sprogfelelsen, og den een- drer derfor i reglen heller ikke de gamle akcentforhold, selv
1) For at forklare skeer uden sted behever vi altså ikke at mindes at ordet tidligere har haft d. Frger kender jeg kun med sted.
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
- Jespersen: Stod og Synkope. 19
hvor ordene får en stavelse mer eller mindre end de havde i forvejen.
Medens altså svenske tostavelsesord, der senere er blev- ne eenstavelses, har fået akcent 1, således mor, far, värld, er forholdene anderledes på dansk. Infinitiver som se, te, har fået akcent 1, allerede i meget gammel tid, da de fra at ha veret tostavelses blev eenstavelses; at de har fået stad, kan derfor ikke undre. Men senere forkortelser forer ikke til samme resultat. Far, mor, sa, la, a, kler, provst for fader, moder, sagde, lagde, &ldre ave, affue, kleder, provest, har ikke fået sted, skönt de ellers opfylder betingelserne for stodets indtreden; i daglig tale heres også nöin, maid, nå'n hyppigt for nögen, meget, nogen uden at få stod.!) Verden har ikke stad, og vel sagtens har dette veret en medvirkende grund til artiklens fastgroen. I en r&kke andre ord er eenstavel- sesformen, der, såvidt jeg veed, dog ikke er overleveret for alles vedkommende, senere aflost af en ny tostavelsesform på -e [9]. Dette skyldes en subtraktion (se min afhandling om subtraktionsdannelser, i Festskrift til Vilh. Thomsen 1894 8. 29): ”kjortel kan ikke direkte gi formen kjole; men kjort- len blir til kjolen, og kjortler til (kjorler, se Kalkar) kjoler; og idet her » trekkes fra som artikel istedenfor en, eller 7 som fertalsendelse istf. er, får vi den nydanske form med e”. De andre exempler jeg kender er: arne af arn, on. arinn | davre af dawordh, on. dagverör | fine, alm. i daglig tale, for /figen | hode, ligeså, af hoved (skriftsprogets hovede
!) Vi har sted i nutidsformerne tre'r for treder, ta'r for tager, ha'r for haver, spe&'r for speder, kle'r for kleder, det ska'r ikke for skader, alle i daglig tale, har også nu i alle stilarter; da flere af disse er svage verber, skulde vi ha ventet akcent 2 i dem. Når vi nu også har sted iinf.tre',ta', ha', spe, kle', veed jeg ikke om dette er ligedannelse med nutid, eller om vi her har et eldre lag af forkortelser end de oven nevnte; ved siden af ta” og ha” findes også former med helt kort vokal og felgelig uden sted ta og ha. — Når far og mor kan få sted i min far, min mor, er det på grund af forbindelsen og må sammenstilles med sted i den samme, i lil i morlil osv, (Dania IV. 230.)
y GO gle PRINCETON UNIVERSIT
20 Jespersen: Sted og Synkope.
existerer knap som talt form) | kele, alm. i kgkkensprog for kedel, kell, kiell, on. ketill | kegle af kegel | kjole, se ovf.; kioll findes en sjelden gang overleveret, se J. Monrads Selvbio- grafi 8. 7 | knogle ved siden af knokkel | konge af konning; kony bruges foran navn som trykles form | kugle af kugel | mynde af mjeiund, mysvende, misend, on. mjöhundr | en nögle af neogel (Holberg) sv. nyckel | et nögle af neggel, on. hny- kill? | penge af penning (sjelden i ent.) | pinse af pingis, pin- gets | skagle, sv. skackel, skukel, on. skokull | stövle av stevel, stoffuel | töjle af teyel (Holb.), on. tygill | vable af vabbel, vale | vejle af vedel, weil. Disse ord kan ikke helt stilles sammen med de andre, hvor der også er ”föjet et e til”, fx. avne, on. pgn, gumme, axe osv. (se listerne hos Jessen i År- beger f. nord. oldkyndh. 1867 s. 375, Falk og Torp, Dansk- norskens lydhist. 1898 s. 176): der har nemlig den oprin- delige form een stavelse og akcent 1; når vi nu har to sta- velser og akcent 2 (stodfrihed), kan det altså ikke skyldes subtraktion af artiklen i ental, men udelukkende subtrak- tion af » i flertalsformen. Fremdeles har vi klassen bredde, dröjde, höjde, tynyde, vidde, dybde, leryde, mengde, alle med stad!) svarende til de opr. eenstavelsesformer uden -e; her vil Kock (QF 8 110) se tysk indflydelse, men der er intet i vejen for at forklare dem som indfodte former, idet de hyp- pigt forekommende bestemte former bredden osv. har dannet udgangspunktet for subtraktion, hvorved man (ligesom ved verden for verd) slap fri for den ubekvemme udlyd d, der iser efter en anden kopsonant var noget man ikke var vant til fra andre ord.?) Disse ord er talende vidnesbyrd om, at man havde mindre imod at få tostavelsesord med sted end mod at &ndre tonelaget analogisk; dette vises også ved 1) Ved siden af dy'bda findes også den forkortede form dybda, folge-
lig uden sted.
2) Halvden (helften) findes nesten kun i forbindelse med den bestem- te artikel i ”til helvten”; som ubestemt form anferer nogle helvt, andre helvte eller halvde.
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
Jespersen: Stad og Synkope. 21
udtaleformer som kor'2, sbor's for kurv, spurv, og ved arrig [ar'i] for arg.
2. Det andet vidnesbyrd om stod udenfor dansk finder Anders Pedersen i visse indskud af p efter m i svensk. Kock har Ark. XVI 258 ff. gjort opmerksom på, at i Lexicon lincopense (1640) vexler -mpn i udlyd med -mn- i indlyd foran vokal (nampn, ämne); i Spegels Guds verk (1685) an- vendes -mpn i udlyd, -mbn- i indlyd foran vokal. Kock finder grunden hertil i en formodet ustemthed af udlydende ”; men Anders Pedersen siger: ”Når man imidlertid tager hensyn til, at mpn herte hjemme i enstavelsesformer d. v. s. former med ake. 1, og forudsetter, at ake. 1 havde sted, vil man se, at denne vanskelighed [ved at anta at » spon- tant var blevet ustemt] forsvinder: når stodet faldt mellem de to nasaler, forstår man let, hvorfor den labiale lukkelyd netop her blev ustemt”. A. P. tenker sig altså en lydform 1 det syttende århundredes svensk som nam'pn. Men jeg veed ikke hvordan han vil forklare at flere eldre sv. texter også har »p i mpn i de tilfelde hvor de to nevnte senere texter har mn eller mbn. Og selv i disse to texter, der gör forskellen, stemmer den, som man kan se af Kocks ex- empler, langtfra med fordelingen mellem de to akcenter, idet vi i den förste finder fampntagh, nampnkunnig, nämpna, Jjempna, i den anden nämpna; dette er lettere at forstå efter Kocks end efter Pedersens forklaring. Hvor indskudt p fin- des foran andre konsonanter, har vi det også i tilfeelde med ake. 2, fx skiämptas, sampwit (Kock s. 263, 264) — men disse ting, der dog i höj grad taler mod A. P:s teori, nev- nes aldeles ikke i hans afhandling, sålidt som at han dog snarere måtte vente stodet efter », (hvor synkopen har fun- det sted) end mellem m og » i nampn.
Jeg anser det nu for höjst sandsynligt at det indskudte » (og $) overhodet slet ikke har veret udtalt i eldre svensk. Såsnart der opstår svenske grammattikere, gir de udtrykke-
zed b Go gle PR ICETON JN VERSITY
22 Jespersen: Sted og Synkope.
lig den regel, at p og b i disse forbindelser er stumt: Co- lumbus 1678, Aurivillius 1693, Lagerlööf 1694, altså sam- tidig med det anforte skrift af Spegel; og hermed stemmer det da fortreffeligt at denne sidstnevnte forfatter i et sene- re skrift (1712) ikke lenger felger sin tidligere regel, men skriver simpelthen mn overalt (Kock s. 260, 261). Skrive- måden mpn findes nu ikke alene på svensk, men er i det 13. til 16. eller 17. århundrede overordentlig hyppig i det meste af Vesteuropa, i latin, i fransk, i provencalsk, katalansk og vel også andre romanske sprog, fremdeles i engelsk; ex- empler vrimler og kan let findes i de almindelige ordboger, sål. dampnare, dampnation, impne = hymne osv. Men intet- steds synes lyden p at ha veret udtalt; Sandfeld Jensen hen- viser mig til et sted i Gröbers Grundriss I 864 anm. 2, hvor dette udtrykkelig udtales med hensyn til moderne ka- talansk. Jeg er tilböjelig til at forklare denne skrivevanes opståen således, at man var vant til at skrive mps og mpt i sumpsi, sumptus og mange analoge ord, hvor udtalen stadig har vaklet, og hvor den eneste forskel på udtalen med og uden p er en minimal tidsforskydning i ganesejlets beve- gelse (se min Fonetik s. 503, for engelskens vedk. min Mo- dern Engl. Grammar 7. 7). Derfra overforte man så skri- vemåden mp på andre tilfelde og havde ved mpn istedenfor mn den serlige grund, at denne stavemåde skabte en tydelig angivelse af at det virkelig var m og », man havde med at göre, hvad der ved datidens bogstavformer nok kunde vere praktisk, idet de fem ens streger kunde l&eses som mn eller nm eller um, eller mu eller nin eller inn osv. (Af lignen- de grunde skrev man som bekendt, iser i England, o iste- denfor u ved m og »). Men hvordan det end forholder sig hermed, står Anders Pedersens tolkning af mpn som vidnes- byrd om svensk sted på yderst svage fedder.
3. Den tredie omstendighed, som efter vor forfatter tyder på sted udenfor dansk, er visse af Hjalmar Falk iagt-
Jespersen: Sted og Synkope. 23
tagne ejendommeligheder ved skjalderimene (Arkiv X 125 ff.). Heller ikke her kan jeg felge Anders Pedersen, ti for det förste findes der mellem Falks exempler flere, der har ake. 2 i nynordiske sprog og sikkert altid har haft denne, sålenge sprogstoffets akcentuelle tvedeling har veret til. For det andet passerer det her A. P. at han glemmer sin egen indskrenkning i reglen om steds udvikling af synkopevoka- len, nemlig efter ustemt konsonant: når 7 ikke tages med i rim som vådtr:båti, likr :riki, Knutr : uti, netr:geta, ritr: lita, tikr:riki eller t i slikt:likar, så skal det efter A. P. 8. 48 bero på at der var stod efter konsonanten, men som han jo har sagt s. 40 ”man indser imidlertid let at... ved en foregående ustemt konsonant var stemmebåndene for langt fjernede fra hinanden til, at en overgang som den nevnte [til sted] let kunde indtrede”. Jeg behover altså til gen- drivelsen af hans rimteori slet ikke at legge nogensomhelst vegt på, at der selv med antagelsen af den er flere tilfelde, som han kun kan klare ved hvad han kalder ”metrisk fri- hed”. Hvad han i det hele skriver om dette tredie moment, er hverken bevisende eller overbevisende.
VI.
Jeg kan fatte mig meget kort om det serlig vestjyske sted, da det jo, som også erkendt af Anders Pedersen, er ind- trådt uafhengigt af akcent 1 eller 2. Han tenker sig det opstået af et h, der er fremgået som på islandsk af lange lukkelyd. Jeg er mere tilböjelig til at tro at vi har haft et p, t, k med strubelukke samtidig med mundlukke, med andre ord en ”skarp” (”ren”) tenuis som i de romanske sprog osv., og at der så har fundet en forskydning sted med hen- syn til tid, så at strube-tillukningen (men ikke oplukningen) nu indtreder för mundtillukningen. Resultatet er ganske det samme som i de af mig iagttagne nordengelske tilfelde
24 Jespersen: Sted og Synkope.
af stad (se Fonetik s. 615, Mod. Engl. Grammar I s. 414). Dette passer både når lukkelyden kommer efter vokal og efter konsonant. For det sidste tilfeldes vedkommende skri- ver A. P. s. 43, at han mellem forbindelsen ustemt I +1t og stemt I+12 tenker sig et mellemtrin med ! halvvejs stemt og halvvejs ustemt, skematisk udtrykt ”stemt 1 -+ ustemt 1+t”; men her vil det, skriver han videre, ”naturligvis let ske, at den serlige /-artikulation under lydens ustemte del forsom- mes, og at der således mellem ! og t falder en udånding uden stemme og med neutral organstilling, altså-l"t-.. Vi fores til også her at antage en art aspiration (h), hvorfra overgangen til strubelukke som fer bemeerket er let”. Jeg anferer dette som et exempel på ”papirfonetik”; man prove at göre det efter, og man vil se hvor unaturligt det er her at opgi tungespidsstillingen for I! og indta en neutral stil- ling — og så er det desuden uden den allerfjerneste betyd- ning for forfatterens udviklinger, da det for ham veesentlige jo er overgangen i strubehodet mellem åben og lukket stil- ling, og den kan foregå lige let eller lige svert, hvordan så end de övre organers stilling er; og når nu lukket dernede er dannet, blir det da endelig også ligegyldigt for herevirk- ningen, om organerne er i [l-stillingen eller i en såkaldt ”neu- tral” stilling. !)
1) Marius Kristensen (Ark. XV s. 50 og 53) bruger til forklaring af det samme vestjyske sted sådanne udtryk som ”vanskeligheden ved at fast- holde en langsomt aftagende tvetoppet aksent i stavelser, hvis afslutning var tilböjelig til at danne skarpt afskåren aksent” — man prove på at ud- tale (eller blot på papiret at tegne et billede af) ”en langsomt aftagende tve- toppet akcent”; for mig er det hele absolut gådefuldt. Der fortssettes med delvis gentagelse nederst på samme side: ”Jo mere udpreget den lange stem- te lyd har veret, des vanskeligere har det veret at fastholde en skarpt af- skåren stavelseslutning [ja men hvorfor så ikke opgi den?] og des nedven- digere måtte stodet vere som hjelpemiddel til at fastholde den. På samme måde kan vi også sige, at jo mere stavelseudlyden var tilböjelig til at af- skere stavelsen skarpt, med andre ord, når en stemmeles klusil fulgte efter kort stemt lyd, jo vanskeligere måtte det verc at fastholde en svagt dalen- de tvetoppet aksent.” Det eneste jeg tror at forstå af dette, er at Marius
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
Jespersen: Stod og Synkope. 25
VI.
Ovenfor lod jeg Anders Pedersens mellemste synkope- klasse ligge, hans exempel var "skilidans > skil'te. Den bort- faldne vokal stod her i den mellemste stavelse. Forf. slut- ter sig her til Axel Kocks teori om disse synkopers sammen- heng med akcentuationen, se Ark. VII 354 ff., QF s. 50 ff., blot at han i sin klasse II kun tar de tilfelde der har kort rodstavelse, da de langstavelses herer ind under hans I. Jeg retter mig derfor i de folgende kritiske bemeerknin- ger imod Kock mere end imod Pedersen; jeg tillader mig at ta de enkelte underafdelinger i en anden orden end Kock.
På dansk gör vi en forskel mellem fortidsformerne döm- te, pinte, skilte, kendte, lånte, sprengte og mange andre (uden stod) og de ens stavede flertalsformer og bestemthedsformer af participerne (med sted). Da begge former efter gammel- nordiske forhold skulde ventes ens akcentuerede, må een af dem ha fået sin akcent ved analogi. Efter Kock er de ustedte former udviklede ved analogi fra andre flerstavelses- ord, og de stedte (ake. 1) representerer altså det oprinde- lige forhold. Her må jeg imidlertid ligesom Marius Kri- stensen (Ark. XV 62) göre geldende, at ”en del af disse ord i talesproget i virkeligheden er uböjelige. Det hedder i daglig tale både han blev dömt og de blev dömt, og herfra kan enstavelsesaksenten let vere overfort til de i det höjere sprog böjede former”. Jeg tilföjer at den adjektiviske brug som i de dömte forbrydere, pinte sjele osv. også er ret sjelden i talesproget. Derimod er fortidsformerne han dömte ham til tugthuset, han pinte sin kone osv. jo så dagligdags, at de åbenbart huskes fra gang til gang og i denne form over-
Kristensen synes at mene, at ”skarpt afskåren akcent” har noget med luk- kelyd at göre, hvad det jo ikke har, idet vi fx. på dansk har skarpt afskå- ret akcent (eller, som jeg kalder det, fast tilslutning) lige så vel i kamme som i kappe, i kande som i katte osv. Tevrigt er M. K:s udtryk for mig kun mörk tale. Men for vort hovedspörsmål er som sagt dette vestiyske stod uden betydning.
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
26 Jespersen: Sted og Synkope.
leveres fra slegt til slegt. Efter almindelige kriterier er formodningen altså for at stedet i flertalsformerne (eller den til grund for det liggende musikalske ake. 1) er uoprinde- ligt. Efter min mening har vi i modsetningen mellem lerd, ded med sted og det böjede lerde, dede uden sted en af- spejling af det gamle forhold, men i lert, fedt og ft. lerte, fedte med stod i modsetning til han lerle, hun fodte noget nyt, analogisk.
Kock anferer endvidere flt. [og bestemthedsform] af ad- jektiver på -sk som fynske, svinske, synske, fjendske, hundske, bondske, springske, skelmske med sted, der efter ham viser fellesnordisk ake. 1. Han har her overset at der er andre adjektiver på -sk, hvor vi ikke har sted i de böjede former, men det samme skifte som mellem go'd och gode, nemlig dansk danske, svensk svenske, fransk franske, spansk spanske. Selvom der ikke er flere end disse fire, vil det dog ses at de vejer langt mer end mange flere af kaliberen svinske eller springske, der sikkert horer til den slags former som den talende danner for sig selv, når han får brug for dem, me- dens former som danske og svenske i höj grad berer preget af at vere huskede former på grund af deres hyppige an- vendelse;!) og de tyder på at sådanne adjektiver oprindelig har haft samme vexlen mellem ake. 1 i de uböjede og akc. 2 i de böjede former som god ?) osv.
Med bhensyn til komparativerne finder jeg også en ved- ligeholdelse af det gamle forhold i forskellen mellem lenger [leg'ar] on. lengr og lengle)jre [lexl(a)ra] on. lengri og ligeså talesprogets bedder [beTor] on. betr og bedre [beåra] on. betri, og er derfor tilböjelig til at tro at den svenske og norske ake. 1 i komparativer ikke er fellesnordisk. Også stedet i
1) Vokalen i sg. dansk forklares jo netop ud fra fit-formen (Noreen, Altisl. gr. 8 151). |
2) Stodet i svinske osv. stemmer jo også med svin. Vihar analogisted også i ord som ke'miske, fyrsiske osv., i skum”le og andre adj.
y GO gle PRINCETON UN VERSITY
Jespersen: Sted og Synkope. 27
de böjede superlativer på dansk (lengste, höjeste osv.) ligesom ake. 1 i enkelte egne af Sverrig kan let forklares ved ana- logi, da de uböjede former er hyppigere i naturligt sprog, og det samme gelder mer eller mindre om de isolerede ord af forskellig slags, som Kock anforer til fordel for sin an- tagelse om urnordisk ake. 1 i synkoperede ord.
Det vil ses at jeg her fraviger den af Axel Kock (Ark. VII 353) opstillede metodologiske grundsetning: ”Sannolik- heten talar för att ake. 1 är samnordisk även i sådana ord, som numera använda denna akcentuering i endast ett bland de tre nordiska språken, om denna akcentuering ej kan an- norlunda förklaras.” I modsetning dertil siger jeg at hvor de forskellige sprog går fra hinanden i henseende til akcen- tuering, må vi bedömme sagen på samme måde som med hensyn til andre lydforhold, altså ikke på forhånd anta at det ene i alle tilfelde er det oprindelige, men afveje sagen omhyggeligt i hvert tilfelde (eller hver gruppe af tilfelde) for sig, og serlig ta hensyn til den ellers overalt anerkendte regel, at hyppige dagligdags former snarere end sjeldne må formodes at afspejle den udvikling, der ikke er krysset ved analogi. Det forekommer mig, at man på nogle punkter ved anvendelsen af dette princip kommer til mere harmoniske formuleringer af de gamle akcentforhold og deres forhold til nutidstilstande end det er lykkedes den höjtfortjente hoved- forsker på nordisk akcentlere at opstille. Vi slipper således serligt for alle vanskeligheder ved at forklare ake. 2 i sam- mensetninger af den hyppige type stenhus, hvor der utvivl- somt er bortfaldet en vokal i kompositionsfugen, og hvor Kock antager at man först har haft ake. 1 og forholdsvis sent i alle de nordiske sprog har ombyttet den med akc. 2. Hans udtalelser herom (Ark. VII 357, QF 142 ff.) er ikke overbevisende. 5
em Go gle | på ICETON IN JERSINY
28 Jespersen: Sted og Synkope. VIL.
Det eneste punkt i Anders Pedersens bevisferelse for den af ham opstillede formodning, jeg ikke ovenfor har om- talt, er hans paralleller fra andre sprog. Den fra litauisk 8. 52 f.'!), hvorefter man endogså skimter stod i det urari- ske (urjafetiske, urindoeuropeiske) grundsprog, er imidlertid så lost underbygget at vi rolig kan la den ligge. Den an- den parallel er fra livisk, hvor Vilh. Thomsen har fundet stod og bestemt nogle regler for dets forekomst. Vi har der på den ene side sted svarende til finsk »A, på den anden side sted, hvor en i finsk bevaret vokal er bort- faldet — men ganske visst er der intet der tyder på at disse bortfaldne vokaler en gang har veret ustemte. Med al beundring for 'Thomsens geni, der har fået så meget ud af 4—5 timers undersogelser af een eneste indfodts udtale, kan vi dog ikke formode at betingelserne for stodets opkomst på livisk er nogenlunde udtömmende bestemt; i hvert fald kan ligheden da kun bruges til at bestyrke en i forvejen sandsynlig forklaring af de så meget bedre kendte forhold i de nordiske sprog, ikke til at göre en ellers så uholdbar teori som Anders Pedersens sandsynlig.
Jeg tror nu at ha modbeviist Anders Pedersens nye hy- potese så grundigt som den slags hypoteser overhodet kan modbevises. Men jeg tilstår at for min egen opfattelse (hvori for resten min egen andel kun er meget beskeden i sammen- ligning med hvad der skyldes Storm, Verner og Kock og andre på disse områder) kan der på forskningens nuverende trin ikke fores noget absolut tvingende bevis. Men den har den indre sandsynlighed, der viser sig i, at den på intet punkt strider mod sproghistoriske eller fonetiske kendsger- ninger, og at den på en naturlig måde forklarer fordelingen
1) Jeg gör opmeerksom på, at det der et sted ”synes” at vare virkeligt
stöd, en halv side senere er blevet til ”faktisk". Merk også at det er den ”gchleifende”, ikke den ”gestossene” tone, der blir til sted i lettisk.
y GO gle PRINCETON UN VERSITY
Jespersen: Sted og Synkope. 29
af det danske sprogstof i de to klasser, ord med sted og ord uden sted. Denne opfattelse er da, kort skitseret, folgende:
Stedet krever for det förste nordisk ake. 1; dernest krever det en stemt lyd at udvikle sig i. !) Fremdeles må vedkommende stavelse ikke vere helt tryksvag, altså må stemmebåndene veere temmelig meget nermede til hinanden (sml. min Fonetik s. 354 ff.), og den eller de stemte lyd må ha en viss lengde, så at stedet ikke udvikler sig ved kort udlydende vokal eller ved kort vokal efterfulgt af den ual- mindelig korte konsonant vi har i udlyd i ord som ven, vel, fad, dog osv. Denne udlydende konsonant er, som Sweet först har erkendt, kortere på dansk end konsonanter i til- svarende stilling på andre sprog, så at udlendinge, hvad jeg tit nok har erfaret, faktisk har svert ved at opfatte at der er en konsonant. I rug, trug er det nesten umuligt at af- göre om vi blot har en kort vokal u (plus det h, der på dansk folger efter udlydende vokal) eller u- rundet og på grund af udlydsstillingen extrakort og ustemt åbent y. I diftonger, som i jeg, mig, lov, hav, opståede af kort vokal -- kort hemmelyd, har vi den samme korte forbindelse af to korte stemte lyd, der ikke tilsteder stodets udvikling. ?)
I indlyd findes derimod ikke denne extraordingre kort- hed; hvor vi har ake. 2 som i venner, padde, telle, har vi
!) Dette sidste gelder også om livisk (Thomsen, Beröringer mellem fir.ske og baltiske sprog 59 f. ”Stedtonen kan paa Livisk, omtrent som paa Dansk og paa Lettisk, kun forekomme enten ved lange Vokaler ... eller ved korte Vokaler efterfulgte af en stemt Lyd... Foran stemmelese Konsonanter kan Stedtonen aldrig forekomme”).
2) Når Marius Kristensen, Ark. XV 55, af behanälingen af diftongerne slutter, at stedets opkomst falder för eller kort efter overgangen vokal -+- frikativ > diftong (et af de punkter, som Anders Pedersen gir sin tilslutning), kan jeg ikke feolge ham deri; l&eren synes nemlig som sin forudsetning at ha det, at diftonger i sig nedvendigt er lange, altså stodmodtagelige (sml, s. 54: ”Eu diftong må vere modtagelig for sted, i alt fald er dette sandsyn- ligt”). Men denne lere er ikke andet end et levn af antik prosodi, der ikke passer på dansk: [ai] i mig forholder sig ganske som [ad] i fad osv. Jysk [vei] for vej er det lydlovlige, rigsm. [vai'] skyldes analogi fra vejen.
y GO gle PRINCETON UNIVERSITY
30 Jespersen: Sted og Synkope.
(i ikke-emfatisk udtale) en konsonant, der ganske visst ikke er så lang som i tilsvarende stilling på svensk, så at vi reg- ner den for ”kort”, men den er dog sikkert lengere end i ven, fad, vel, (ligeså i veje med hensyn til andet led af dif- tongen); og ved ake. 1 har stedet haft plads til at udvikle sig i -vennen, fallet, karret, kiddet, osv. og ligeledes i vejen. En ringe kvantitetsforskel er derfor alt hvad der fordres for at forklare forskellen mellem rigsmålets stod i meelk, hjelp osv. og jysk stedfrihed i de samme ord; og dette synes mig en ringere og derfor rimeligere antagelse end den at jysk her har haft ustemt konsonant. !)
Jeg har set flere danske ord med sted optegnede i Abbé Rousselots apparater; felles for de fleste er en ganske ejen- dommelig form af de kurver der representerer stemmebånds- svingningerne; hen mod enden af stavelsen blir de temmelig pludselig urolige med meerkelig store udslag (stor amplityde = stor lydstyrke) felgende hurtigere efter hinanden end kur- verne i begyndelsen af stavelsen (d. v. s. höjere tone); der- på folger så brat en svagt belget linie, der nesten er ret. Om Rousgelot har ret, når han i denne sidste omstendighed at linien ikke helt er ret, som den vilde vere når der ingen bevegelse var i luften, ser et bevis for at stemmeridsen ikke kan vere helt tillukket (se Principes de phonétique expéri- mentale 873 ff.) får stå hen; skönt han personlig overfor mig har bengegtet det, er det dog vel sagtens muligt, at de
!) Ovenstående formulering af kvantitetsbetingelserne er et svar på Anders Pedersens anke s. 24. Når han der siger, at antagelse af langt I i halm, langt r i arm, ”ikke blot ikke finder nogen positiv stette i sproghi- storiske kendsgerninger, men tilmed er i strid med alt, hvad vi ved om kon- sonantforbindelsers udvikling i dansk”, så synes han at glemme, at vi fak- tisk har langt I og r i hjelme, arme osv. osv.; hvis dette strider mod sprog- historiske teorier, kan jeg ikke se andet end at disse teorier fortjener at laves om for at bringes i overensstemmelse med virkeligheden. A. P. taler som om han kun af enkelte lydskriftexempler hos mig kunde se min opfat- telse af lengdeforholdene ved sted; han har overset, at jeg netop har behandlet dette forhold udferligere end nogen anden og med nye iagttagelser, i Dania I s. 75 f., Fonetik s. 512 f£,
oigitzea sy (GOOGIe
Jespersen: Sted og Synkope. 31
tillukkede stemmebånd kan gå svagt op og ned som efter- virkning af de foregående voldsomme svingninger. Men i hvert fald fremgår det af experimenterne, at der som ele- ment i vort sted findes en sterk pludselig tilnermelse af stemmebåndene med höjere tone, selv om muligvis den helt lukkede stilling ikke helt nåes; men sterk tilnermelse vil jo netop (efter Forchhammer) sige foroget stemmestyrke. Sam- menligner man nu dette med Verners forklaring af stödets opståen af ake. 1, vil man se at hans udtryk ikke er så uefne som Anders Pedersens karikeren vil få os til at tro. Når man hvisker et ord med sted, horer man også tydeligt forud for den ved lukkestillingen fremkaldte pause en for- sterken af hviskelyden. På den anden side er det mit ind- tryk, at når udlendinge i udlyd i lidt treg (apatisk) ud- tale får et stemmebåndslukke, har vi dog noget som afviger lidt fra det gegte danske sted; således horte jeg det netop forleden igen flere gange i en fransk dames udtale af André, out, cloué; således også i nogle nordmends lejlighedsvise ja (min Articulations of Speech Sounds s. 46) og i en ret udbredt udtale af yes i Amerika, hvorved leberne samtidig lukkes helt eller delvis til (i romaner og vittighedsblade skrevet yep). Her savnes netop denne forsterkelse af stemmeenergien för tillukningen, som herer med på dansk.
Findes der i dansk rigsmål nogen rest af toneforskel mellem de to akcenter (bortset fra det lige nevnte ved stod)? Når Anders Pedersen anforer en udtalelse i min Modersmå- lets fonetik som tegn på at jeg nu helt skulde benegte dette i modsetning til min tidligere delvise tilslutning til Verner i Dania IV 232, så har jeg i virkeligheden ikke opgivet mit standpunkt; jeg tror stadig at here nogen, omend meget ringe, optone i nogles udtale af fisk, Alesk i modsetning til fiske, Alesket (adj.); men jeg vilde ikke omtale dette i min lille populere bog. Anders Pedersen anforer også Vilh. Thomsen imod Verner; han har da overset Thomsens seneste
sed by (30 gle PRINCETON UN VERSITY
32 Jespersen: Sted og Synkope.
udtalelse (Tskr. f. filol. 3. r. V. 194:...”tör jeg dog nu ikke mere så bestemt bestride, at V. for sit vedkommende kan have ret 1 sin opfattelse”).
Hvad tidspunktet for stedets udvikling angår, har Storm og Marius Kristensen fremdraget flere elementer til bestem- melsen. Vi kan sikkert sige, at det er temmelig sent: efter optagelsen af hovedmassen af nedertyske låneord,!) efter for- lengelsen af -m i tam, efter assimilationen af t i vatn, efter udviklingen af stemt hemmelyd i ager, odder. Stedet var da ikke ret gammelt, dengang Heming Gad i sin bekendte ytring (1510, fremdraget af Schäck, se Kock Ark. VII, 367) gjorde nar af de danske, fordi de ”tryckia ordhen fram, lika som the willia hosta, och synas endeles medh flitt forwendhe ordhen i strupan, for &|n de komma fram” — hvis der her- ved virkelig sigtes til stedet.
Jeg ser ikke rettere end at dette er en så god og så velbegrundet stedteori som vi med vore nuverende hjelpe- midler og metoder kan vente at nå til, selvom absolut sik- kerhed naturligtvis ikke er opnået.
1) Anders Pedersen bebrejder mig, at jeg, skönt jeg kender og (Dania IV 224) anforer Kocks indvending mod Storms argument om låneordene, dog tillegger dette sidste vegt. Han overser her forskellen mellem mulig- hed og sandsynlighed; Kock har kun nevnt som en mulighed, at ake. 1 selv med sted kunde vere mere lig tysk tonelag end den daverende akcent 2. Jeg indrömmer dette som en abstrakt mulighed (så at Storm altså ikke har fort noget absolut afgörende bevis), men jeg har altid ment at der er langt större sandsynlighed for rigtigheden af Storms opfattelse. Med hensyn til
forskellen mellem beger og hgker har Anders Pedersen sikkert ret overfor Marius Kristensen,
Gentofte ved Kebenhavn, 17 januar 1912. Otto Jespersen.
pigitized by GO gle PRINCETON UNIVERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 33
Omtvistade frågor i fornnordisk ljudlära.
III. Till frågan om yngre u- och u-omljud i fsv.
Det har, alltsedan Söderberg i sina Anmärkningar om u-omljudet i fornsvenskan utförligt motiverade denna redan av Säve framställda mening, varit en så gott som allmänt erkänd sanning, att i de östnord. språken ett kvarstående u eller « normaliter icke framkallat labialomljud. Såsom undantag härifrån påvisar Kock i Arkiv 4: 145 noten och utförligare i Landsmålen XII. 7: 5 ff. det s. k. kombinerade u-omljudet (framkallat av en annan faktor jämte ett u i ändel- sen: byskuper, myklum o. d. med labial kons. före stamstavel- sens vokal osv.), och i sammanhang härmed framställer han sist a. arb. s. 9 ff. den meningen, att även ett kvarstående konsonantiskt u (vx) framkallade omljud, om detta u följde efter ett geminerat g (ex. "dagguar > "dogguar, ”"trigguan > Firygguan osv.), ehuru eljest ett kvarstående u icke afficie- rade stamvokalen (t. ex. "uruar > arvar, "raskuan > raskan osv.) 1). Vid denna mening kvarstår Kock i Sv. ljudhist. 1: 303 f., 2: 7 f. beträffande ljudförbindelserna -aggu- och -&9gu- — beträffande -iggu- synes han däremot ib. 1: 25 f. ha frångått densamma — och utsträcker ib. 1: 303 f. denna ett kvarstående u-s förmåga att verka omljud även till för- bindelsen -kku. Noreen utvidgar Altschw. gram. 8 70. 2 den av Kock uppställda ljudlagen till att omfatta även ett u efter stamslutande k(k), ng och nk?). Till denna vid- sträcktare formulering av ljudlagen sluter sig Hultman i Hälsingelagen 8 6 och 8 19, men tillfogar ytterligare, att
1) Härtill sluta sig för danskans vidkommande Torp och Falk Dansk: norskens lydhist. s. 115.
2) Kock utesluter från ljudlagens verkan forngutn. åtm. beträffande a. Noreen är likaledes benägen att från den uppställda regeln undantaga denna dialekt. Jag utesluter i det följande fgutn. från diskussionen,
ARKIV FÖR KORDISK VILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV. 8
34 Olson: Omtvistade frågor.
också ett kvarstående vokaliskt u efter gg, kk, ng och nk verkat omljud, dock, såvitt av H:s uttalanden framgår, blott av ett kort a.
Dessa frågor äro av stort intresse och förtjäna att i sammanhang diskuteras, även om saken delvis ej skulle kunna definitivt avgöras.
1
Enklast att besvara är den frågan, huruvida, såsom Hultman a. st. menar, i fsv. ett a i ställning framför gg, kk, ng och nk omljutts av ett kvarstående vokaliskt u. Den torde avgjort kunna besvaras nekande.
De enda former H. framfört till stöd för sin mening, äro fsv. nokur (nokor) pron. och longo adv.
Beviskraften i det förra ordet skulle ligga i den paral- lellism, som H. vill finna emellan isl. nakkuarr : nokkurr å ena sidan, fsv. nakwar:nokor å den andra. Då vokalisa- tionen i isl. nokkurr (enligt H.) utgått från sådana former av nakkuarr, i vilka ett u följde i ändelsen: nom. sg. f., nom.-ack. pl. neutr. nokkur (< "nakkuaru), dat. sg. m. nokku- rum osv., måste enligt H. även fsv. nokor gå tillbaka till ett "nakkur-. Det är emellertid uppenbart, att denna fram- ställning icke är bindande. Vi ha i detta ord utan tvivel att utgå från långt a: "näkkuar- < "naikkuar- (jfr t. ex. No- reen Altschw. gram. $ 80. I. 4a och 522. I, Kock Alt- u. neuschw. Accentuierung s. 209, Sv. ljudhist. 1: 340). Det är ovisst, om detta ä förkortats redan före inträdet av det yngre wu-omljudet. I varje fall har det i fsv. fakultativt behållit sin längd (Noreen a. arb. $ 522. I). Men i sådan händelse har a blivit ö genom kombinerat omljud, verkat av vokalens nasalitet i förening med det kvarstående u-et i sådana former som nom. sg. f. "näk(kjur > nökur etc., och härifrån har så den omljudda vokalen spritt sig till hela paradigmet. Det är också möjligt att med Kock Sv. ljudhist.
Olson: Omtvistade frågor. 385
1: 350 f. antaga, att även ett konsonantiskt u i förening med nasalitet åstadkommit omljud ("näkuar > nökuar etc.), men då härigenom alla ordets former ljudlagsenligt skulle ha öd och sidoformerna näkwar etc. härigenom bliva mindre lätta att förklara !), är detta kanske mindre sannolikt. Ett kort ö i ordets stamstavelse (fsv. nökur, Kock Fsv. ljudl. 197, Noreen Altschw. gram. 8 522. I)?) kan i alla händelser under dessa förutsättningar ha uppkommit genom förkortning i oakcentuerad ställning, liksom ä i fsv. näkur etc. (Kock, Noreen anförda ställen) av a. — Om emellertid a i "nak(k)uar- etc. redan i samnord. tid fakultativt förkortats: "näk(kyuar- etc., förklaras o, såsom Söderberg U-omlj. s. 84 antager (jfr även Kock Sv. ljudhist. 1: 409), naturligt genom omljud på grund av bortfallet « i former som nom. pl.|m. "nak(k)juarir > "nok(kyrir > nokrir ete. Även under denna förutsättning blir således Hultmans antagande av omljud på grund av kvarstående uw icke nödvändigt eller ens sannolikt.
Vad åter beträffar fsv. longo adv., biform till lango, be- visas enligt Hultman omljud (genom kvarstående wu) av den . omständigheten, att detta longo förekommer i åtskilliga skrif- ter, i vilka eljest ett ursprungligt -ang- tecknas icke med -ong- utan med -ang(h)-: lang, langan, mangom, angrar, ganghe osv., varför o i longo ej kan vara tecken för å-ljud, uppkommet genom den fsv. förlängningen: ä > a > å framför ljudförbindelsen 2(g). Det framdragna förhållandet är an- märkningsvärt, men tanken på ett allmänt ljudlagsenligt fsv. omljud förbjudes enligt min mening redan av den om- ständigheten, att skrivningen longo kan uppvisas först från 1400-talet, under det att ordet tidigare (exemplen äro vis- serligen ej talrika) endast har formen lango (langu). Även
1) Jfr dock Kock a. st.
2) En form med kort ö förutsättes möjligen även (i vissa bygder) av nysv. någon (Friesen Nord. stud. 280 not, Kock Sv. ljudhist. 1: 419) liksom av da. nogen (Torp och Falk Da.-nor. lydhist. s. 115 not).
36 Olsen: Omtvistade frågor.
den äldre danskan har endast lange (for lange osv.); Kalkar 2: 748.
En dylik anmärkning träffar i långt mindre grad den förklaring, som Kock Sv. ljudhist. 1: 351 ger av formen longo, varmed han jämför sv. dial. longe med slutet o-ljud (Kinnevalds härad Smål. enligt Kocks egen iakttagelse). En- ligt Kock har formen tillhört endast vissa dialekter och har uppkommit på det sätt, att a i langu dialektiskt förlängts framför 2(g), innan i fsv. ett u upphört att verka omljud på ett nasalerat långt a, varpå ett så uppkommet längu ljudlagsenligt blivit löngu (med slutet ö-ljud). Dock fattar jag hällre saken på ett annat sätt, så nämligen, att ä i ett genom den vanliga fsv. förlängningen framför 2(g) uppkom- met längu eller längo på grund av den förenade inverkan av den gutturala konsonanten och ändelsevokalen tidigare än i andra fall dragits bakåt och labialiserats så mycket, att ett annat beteckningssätt än a varit för en skrivare det na- turliga. Denna uppfattning synes mig bl. a. ha det före- trädet, att den står i det naturligaste samband med den re- lativt sena förekomsten av formen longo. — Att en sådan labialiserande inverkan dialektiskt kunnat vara nog stark att framkalla ett o-ljud, som i nysv. motsvaras av slutet o (dial. longe), håller jag icke för osannolikt. Likväl torde det vara möjligt, att det mod. dial. lounge (i relativt sen tid) fått sitt & genom en under vissa omständigheter inträdande dialek- tisk övergång å > & framför 2(g) oberoende av ändelsevokalen; härpå tyder nämligen, att i vissa trakter av nordöstra Små- land förekommer icke blott länge adv., utan även maunge, mong ”många” (ett flertal ex. hos Svensén i Landsmålen II. 7: 1 ff.; visserligen jämte sådana former med bibehållet å som gång, gånget, gångne, lång, långt). I sådan händelse kan o i fsv. longo beteckna det vanliga av ä uppkomna å-ljudet och skillnaden mellan longo och manga etc., såsom ovan antagits, vara blott en tidsskillnad.
zed b Go gle PR ICETON JN VERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 37
Då intet annat framförts till stöd för ett w-omljud av a genom kvarstående u efter gg, kk, ng, nk än de nu disku- terade orden, och dessa icke visat sig beviskraftiga, kan frå- gan väl anses vara avgjord. Självklart är, att de konsekventa fsv. vaggu, gangu (obl. former av vagga, ganga), gangul, stangul, ankul m. fl., som redan Söderberg U-omlj. fram- håller, tala kraftigt emot det gjorda antagandet.
2.
Mera invecklad är frågan, om ett kvarstående konso- nantiskt « verkat omljud efter de nämnda konsonanterna och kons.-förbindelserna. I det följande upptager jag för bättre översikts skull de olika ljudgrupperna (-aggu-, -akku-, -eggu-, -ekku- osv.) till diskussion var för sig. Denna an- ordning är berättigad även därav, att det ju är tänkbart, att de olika ljudförbindelserna med avseende på detta slag av omljud behandlats på olika sätt i fsv.
1. Ljudförbindelsen -aggu-.
De egentliga stöden för antagandet av omljud på grund av kvarstående u äro här de av Kock Landsmålen XII. 7: 11, Sv. ljudhist. 1: 303 f., Noreen Altschw. gram. $ 70. 2 o. 109 anförda fsv. hogga, hugga v. (< ”haggua) och nysv. och sv. dial. snugga ”kort tobakspipa”, i dial. även ”kort båt eller piska” m. m. (< "snagguön) !). Det kan ej nekas, att det nämnda antagandet här ger den enklaste förklaringen av de förelig- gande formerna. Absolut bevisande äro de dock icke. Vis-
1) Härtill lägger Noreen anf. ställen fsv. togga, tugga v. (enligt honom av ttoggua < "tagguan, med vars stam han jämför fsv. tagger ”tagg”) och gnogga, gnugga (enl. honom av ”gnpggua < "gahnagguan, vars se- nare led motsvarar isl. Anpggva). Dessa böra emellertid utan tvivel utgå ur diskussionen. Gnugga för Kock Sv. ljudhist. 1: 417 f. (jfr även Noreen Urgerm. lautl. s. 162 och Altschw. gram. $ 109 anm.) otvivelaktigt riktigt tillsamman med isl. gnia, sv. gno o. d. Tugga v. och subst. åter förhålla sig enligt min mening till mht. käwen ”kauen” som exempelvis got. skuggwa, isl. skugge till fht. scäwo, nyssnämnda isl. gnåa till fsv. gnugga, sä- (isl. syr, fsv. so) till nysv. sugga osv. (Noreen Urgerm, lautl, 3. 162).
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
38 Olson : Omtvistade frågor.
serligen är det tvivelaktigt, om fsv. hogga, hugga, såsom Sö- derberg U-omlj. s. 76 menar, kan ha fått sin vokal blott genom inverkan från synkoperade former av participet med bortfallet u (hoggnir < "haggunir etc.) och från subst. hog, hug. Men denna vokalisation är lättare att förstå, om man därjämte får antaga, att o (<9) kunnat uppkomma genom omljud på grund av bortfallet u« även i pres. ind. sg. "hag- gur > "hoggr > hogger. Såvitt jag kan se, kan en sådan möj- lighet icke avvisas. Den ljudlagsenliga formen är visserligen "hagguir > "heggur > hegger; men intet hindrar att antaga, att ett ljudlagsenligt "heggur ersatts av "haggur genom in- verkan från pl. ”"hagg(w)um, "haggua före bortfallet av u. (Jfr den av Söderberg och Kock givna, fullständigt parallella förklaringen av fsv. slekkia nedan s. 43). — Nysv. och dial. snugga åter behöver ej nödvändigtvis föras tillbaka till ett samnord. ”"snagguön. Hur gammalt ordet är, låter sig ju icke bedöma, men även om det är mycket gammalt, kan det dock ha fått sin vokalisation från adj. "snugger ”kort”, isl. snoggr (jfr dalm. snågg adj. Noreen Landsmålen IV. 1, Skuttungem. snogg-håra ”snagghårig” Grip ib. XVIII. 6, s. 74, Burträskm. snadj subst. n. < "snogg Lindgren ib. XII. 1, s. 103). Hellquist Arkiv 7: 10 synes anse ordet vara bildat direkt till detta adjektiv.
I någon mån vittna enligt Kock a. st. även de fem. ua-stammarna fsv. dog, nysv. dugg, rugg, da. lug om omljud på grund av kvarstående u: då andra fem. ua-stammar som t. ex. stap, prang aldrig ha omljudd vokal, beror enligt Kock förekomsten av omljudet i fsv. dog etc. därpå, att i dessa icke blott former med bortfallet (u och) u: nom. sg. "dagguu > "daggu > "dogg etc., utan även former med kvarstående u: gen. sg. "dagguar > "degguar etc. ljudlagsenligt haft den om- ljudda vokalen. Att detta antagande icke är nödvändigt för att förklara förekomsten av omljudda former som dog etc., visa fsv. herf, qwern, nysv. dial. örk, fda. therff, erk.
Olson: Omtvistade frågor. 39
Förekomsten av de icke omljudda formerna fsv. dag, nysv. dagg, lagg, 7agg synas mig t. o. m. tala däremot. Med an- tagande av ljudlagsenligt omljud genom kvarstående u skulle 1 nämnda ord endast dat. sg. ”"dagg(uJu etc. och dat. pl. "dagg(w)um etc. (om en sådan vid dagg, ragg överhuvud före- kommit) ha saknat omljud. Då man torde vara mindre benägen att härleda de i fsv. och nysv. normala formerna utan omljud ur dessa bägge kasus !), så skulle de icke omljudda formerna kunna förklaras endast genom en invecklad utjäm- ning, varigenom i en ursprunglig böjning: "degg :”"dagguar etc. före u-omljudets inträde ”dogg förändrats till dagg, som så dels bibehållits, dels från det senare omljudda ("dagguar >) "dogguaRr åter fått po: fsv. dog, nysv. dugg etc. Men en så inveck- lad förklaring bör ej tillgripas, såvida ej tvingande skäl föreligga.
2. Ljudförbindelsen -akku-.
De ifrågakommande orden äro den neutrala ua-stammen fsv. skrok (nysv. skrock) samt det i fsv. Nokkeson, Nokkaby, Nukkaby, ä. nysv. Nockebo ingående personnamnet "Nokke, som av Bugge Norges indskr. 1: 395 och Kock Sv. ljudhist. 1: 304 identifieras med det norsk-isl. personn. Nokkvi (fht. Nahho etc.).
Vad skrok beträffar, är det uppenbarligen, även utan att omljud genom kvarstående u antages, på intet sätt förvånande, att vi av detta ord finna endast omljudda former, då av singularen 3 kasus (nom.-ack. "skrakku > skrok, gen. "skrakkus > skroks) och av pluralen ?) 2 kasus (nom.-ack. "skrakk(u)u > skrok) i alla händelser ljudlagsenligt skulle ha omljud.
Däremot skulle "Nokke vara fullständigt bevisande, om den gjorda identifikationen med norsk-isl. Nokkvi vore otvivel- aktig, eftersom i ett "Nokkvi u icke i någon form av ordet (jag räknar här naturligtvis blott med sing.) skulle bortfalla
1) Så göra dock Torp och Falk Da.-nor. lydhist. s. 115.
?) Ex. på plur. av isl. skrokk citeras av Fritzner Ordbog från Posto- lasogur.
40 Olson: Omtvistade frågor.
före u-omljudets inträde. Men denna sammanställning av "Nokke och Nokkvi är icke oantastlig. Att fsv. "Nokke mot- svarar det på Gimsöstenen (Bugge a. st.) förekommande fnor. nuki synes mig obestridligt, särskilt på grund av fsv. run. nuka (Dybeck fol. 1: 277 och 105 = Liljegren 774 och 719). Men detta fsv. och fnor. nuki (dvs. "Nokke) kan svårligen identifieras med Nokkvi, då u i fnor. icke (i varje fall ej så tidigt som det här är fråga om; Gimsöstenen sättes av Bugge till c. 825 1)) ljudlagsenligt bortfaller efter p (o) + guttural (fr fnor. hoggva, hoggvin etc.; Nokkvir Rygh Personnavne 8. 186)?), och då även i fsv. runinskrifter samtidiga med dem, från vilka nuka hämtats, u alltid är bevarat i former som heggua (haukua, hakua, hukua etc.) ?). — Med upphävan- det av sambandet mellan "Nokke och Nokkvi faller det enda stödet för antagandet, att x även såsom kvarstående verkat omljud i förbindelsen -akku-.
3. Ljudförbindelsen -angu-.
Det enda ord, som framdragits som bevis för att ett kvarstående « i denna förbindelse verkat omljud är fsv. slonga, nysv. slunga subst., som av Noreen Altschw. gram. $ 109 anses direkt svara emot isl. slongva f. och härledes ur ett ursprungligt "slanguön (> "slongua > slonga). I Arkiv 17: 367 och Sv. ljudhist. 2: 395, 413 förklarar emellertid Kock fsv. slonga (nysv. slunga) otvivelaktigt riktigare ur den i fsv. vanligare sidoformen slionga (sliunga) genom förlust av i efter ljudförbindelsen sl! (såsom i slö < sliö, snö < sniö o. d.). — Mot den antagna ljudregeln talar ganska avgjort de alltid
!) Denna datering är möjligen för tidig. Senare än från 1000-talet kan dock stenen i alla händelser ej vara.
2) Sådana former som fnor. songar nom. pl. (Spec. reg. enligt Fritzner), salmasongar (Hom.-boken ed. Unger s. 134) bero tydligen på analogi från nom. sg. songr, ack. song etc.
3) Om ursprunget till tNokke vågar jag ej här uttala någon bestämd mening. En förmodan, som jag hyser, att det står rätt nära det i fnor. före- kommande personnamnet Nakke, hoppas jag emellertid på annat ställe få motivera.
Olson: Omtvistade frågor. 41
utan omljud mötande ua-stammarna fsv. sanger m., prang f., pranger adj. I det första av dessa ord skulle under anta- gande, att även kvarstående x omljutt stamvokalen, alla for- mer utom dat. pl. sangum <"sanguum, i det andra alla utom dat. sg. ”"prang(uju och dat. pl. "prangl(uwjum, i det sista alla utom dat. sg. m. och n. samt dat. pl. "prang(u)um, "prang(uJu, "prang(ujum ljudlagsenligt ha omljud, och det vore under sådana omständigheter onekligen ägnat att i hög grad förvåna, att icke något spår av de omljudda formerna bevarats (även om man naturligtvis kan utom med utjäm- ning från de nämnda icke omljudda kasus även räkna med en dubbel utjämning under tiden mellan det bortfallande och det kvarstående u-ets omljudsverkan).
4. Ljudförbindelsen -äku-.
Endast ett ord, fsv. nökwar pron., kommer här i fråga (Noreen Altschw. gram. $ 70. 2). Obehövligheten av att för förklaringen av detta ords former antaga, att k-et varit någon medverkande faktor vid omljudet, framgår av vad ovan s. 34 f. framställts.
5. Ljudförbindelsen -eggu- (<-aggu- genom i-omljud).
Enligt Noreen Altschw. gram. 8 70. 2, 106. 2 a går fsv. dyggia v. ”fukta” (belagt i pres. pass. dygges och pf. p. dyghder, Söderwall Ordbok) tillbaka till ett äldre ”"deggia < tdagguian (= isl. deggva). Övergången (a >) &-> s har skett framför kvarstående u i pres. ind. sg. "(dagguir >) "degguir > "degguir, inf. "(dagguian) > "degguian > "doggua etc. (u kvar- står i alla former av presens-stammen). Onekligen är detta den enklaste förklaringen av den föreliggande formen och skulle väl vara den enda möjliga, om mellanformen fsv. tdeggia vore uppvisad !). Såsom saken nu ligger, kan man för- klara dyggia på annat sätt, antingen genom att med Kock Sv.
1) En sådan fsv. form bevisa icke västg. och smål. dögga (Rietz); i Västergötl. motsvaras regelbundet och i Smål. vanligen ett urspr. kort y av ö även i ställning framför geminerad kons. (Lundell i Landsmålen I: 90).
42 Olson: Omtvistade frågor.
ljudhist. 2: 13 betrakta den som en nybildning av dug: tduggian > dyggia, eller kanske snarare genom att anse, att ett ljudlagsenligt ”"deggia (jfr nor. dial. deggja Aasen?) på analogisk väg fått y på grund av den för språkmedvetandet klara anslutningen till dug (efter mönstret av val: velia, luk : lykkia o. d.)'!).
Utom fsv. dyggia komma här i betraktande sv. dial. snöggt adv. ”knappt”, snögg-(hårig), snygg ”kort”, växlande med snägger ”kort”, snagg-(hårig), snogg, snogg-, samt dial. sögg, sygg ”fuktig? (Kock Sv. ljudhist. 2: 7). Under det antagande, som Kock a. st. gör ?), att orden äro uu-stammar, vartill beträffande det förstnämnda av dessa ord såväl väx- lingen snoggr : sneggr i isl. som ordets skiftande former i de sv. dialekterna giva anledning, förklaras ö-vokalisationen — varav sedan y genom den av Kock Arkiv 15: 212 f., Sv. ljudhist. 2: 12 framställda ljudlagen — obestridligen natur- ligast ur former som ack. "snagguian > "snegguan > "snogguan etc., så som Kock ovan a. st. vill. Det synes mig dock — med antagande, att endast bortfallet u verkat omljud — även möjligt, att snägg- är den ljudlagsenliga utvecklingen av alla former med i-avledning (ack. sg. m. "snagguian > "snegglu)an osv.), och att sg uppkommit genom i-omljud av 9 i samma former med från ljudlagsenligt nom. sg. m. "snoggr < "snag- g(ujur osv. lånat p:ack. "snogguian > "snegguan etc. I varje fall torde med skäl kunna sägas, att vokalisationen i dessa former är av en alltför mångtydig natur för att i den före- liggande frågan kunna ha avgörande vitsord.
1) Så menar väl Söderberg U-omlj. s. 81, — Såsom stöd för möjlig- heten av ett dylikt analogiskt omljud kan anföras nysv. hygge (till hugga), vars y icke torde kunna på ljudlagsenlig väg förklaras, då ordet tydligen är en ung deverbativbildning av samma slag som gifte, tycke, bygge o. d. Om- ljudet beror på tillvaron av ordpar sådana som fånga: fänge (i fiskafänge osyv.), låta : läte o. d.
2) Jfr delvis även Söderberg U-omlj. s. 72 not 1.
Olson: Omtvistade frågor. 43
6. Ljudförbindelserna -ekku- och -cekku- (den senare genom /i-omljud av -akku-).
Noreen härleder Altschw. gram. & 69. 6 fsv. slekkia ”släcka” ur en grundform ”slakkuian, i det att han identifierar det fsv. verbet med det isl. svaga verbet slekkua, pret. slekta. Under denna förutsättning utgår eo från pres. ("slakkuir >) "slekkuir > "slekkuir etc. med omljud genom kvarstående u. Denna uppfattning av verbet är, icke minst från betydelsens synpunkt, tilltalande. Men möjligt är det dock att, såsom Söderberg U-omlj. 8. 79 och Kock Sv. ljudhist. 2: 8 antaga, det fsv. slekkia från början är ett starkt verb med stammen slekku- (jfr nor. dial. slgkka, slokk, Aasen; även i sv. dial., se Rietz s. 630). Men i sådan händelse förklaras g-vokali- sationen fullt tillfredsställande ur pres. sg. "slekkur (analo- giskt för fullt ljudlagsenligt "slikkur) > "sloekkr etc. med bort- fallet u (Söderberg och Kock a. st.)!). — Jag vågar ej bestämt som stöd för antagandet, att endast bortfallet u ver- kat omljud, anföra tillvaron av den fsv. formen slekkia, nysv. släcka. Under förutsättning att detta verb utgår från ett tslakkuian skulle visserligen, om även kvarstående x medfört omljud, alla dess former: pres. ("slakkuir >) "slekkwir > ”slokkuir etc., pret. ("slakkuipö >) "slekkupa > "slekta etc. ljudlagsenligt ha sg, och &e-vokalisationen skulle kunna för- klaras endast genom det föga tilltalande antagandet av en dubbel utjämning under tiden mellan de två u-omljudsperio- derna. Men nor. dial. slekkja liksom isl. pret. slekpa, slekta (Noreen Altisl. gram.” 8 505, anm. 2) visa måhända, att på nordisk botten även funnits en form av detta verb utan u i
1) Slgkkia har i fsv. sidoformen slykkia. Med Noreens uppfattning måste denna form förklaras ur slekkia enligt den av Kock Sv. ljudhist. 2: 12 f. (jfr Noreen Altschw. gram. & 106. 2a) framställda ljudlagen; med Söderbergs och Kocks kan den förklaras antingen på detta sätt eller ur ett ljudlagsenligt pres. ind. sg. "slikkur < "slekkuirR (Söderberg U-omlj. s. 79, Kock Sv. ljudhist, 1: 438, 2: 12). I vilket fall som hälst har formen ingen betydelse för den föreliggande frågan.
44 Olson: Omtvistade frågor.
stammen (formellt identiskt med feng. sleccan ”försvaga”?; jfr Falk o. Torp Et. wb. under slukke). I så fall har slekkia intet vitsord.
7. Ljudförbindelserna -engu- och -enku- (av -angu-, -anku- genom i-omljud).
Inga former ha, såvitt jag känner, framdragits, som skulle visa, att i dessa ljudförbindelser ett kvarstående i åstadkommit omljud. Mot antagandet därav tala ganska avgjort de fsv. svaga verben slengia, prengia, stenkia, senkia, för så vitt dessa, såsom allmänt antages, äro att direkt sam- manställa med isl. sloengva, prengva, stekkva, sekkva. I dessa skulle under den gjorda förutsättningen såväl i pres. som pret. (och pf. p.) alla former ljudlagsenligt ha omljud: pres. sg. ("slanguir >) "slenguir > "sloenguir osv., pret. ("slanguipö >) tslengupa > "slengda etc. Ehuru evokalisationen skulle kunna tänkas uppkommen genom dubbel utjämning under tiden mellan båda u-omljudsperioderna, måste det väl dock under sådana omständigheter betraktas som mycket egendom- ligt, att de ljudlagsenliga g-formerna icke lämnat minsta spår efter sig i fsv. Vida begripligare blir utjämningens resultat, om i pres. "slenguir etc. & ljudlagsenligt kvarstått framför det icke bortfallande u-et.
8. Ljudförbindelsen -iggu-.
Ifrågakommande former äro: fsv. byg n., sv. dial. bygg (Noreen Ordb. öfv. Fryksdalsm.; Värml., Dalsl. enl. Rietz); fsv. trygger adj., trygp f., tryggia. v., fsv. bryggia v., enligt Söderberg U-omlj. s. 77 och Lindroth Arkiv 24: 352 även fsv. "ryghia (sik) (= isl. hryggva, hryggja; jfr fht. (hyriuwan, fsax. hreuwan etc.) !).
!) Däremot bör säkert (jfr v. Helten PB Beitr. 30: 245 not, Falk och Torp Et. wb. och Lindroth Arkiv 24: 387 f.) ur diskussionen av denna fråga uteslutas fsv. stygger (nysv. stygg), och även för nysv. skygg ha icke till- räckliga skäl för antagandet av en ursprunglig stam ”skiggu- anförts (Lind- roth a. st.). — Mycket ovisst är det även, om det ovan upptagna fsv. ryghia v. bör identifieras med isl. hryggva och således föras hit. Formella skäl tala
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 45
Förklaringen av y-ljudet i dessa ord sammanhänger i någon mån med den frågan, på vad sätt i dessa och andra ord (isl. kryggr adj., sv. njugg, fnor. f. pl. tryggvar, isl. tryggva v., fsv. tiugga osv.) den till grund liggande förbindelsen -iggu- uppkommit. Denna fråga spelar nämligen in så tillvida, som uppfattningen av vilken böjningstyp de nämnda byg och trygger ursprungligen tillhört beror därpå, och därmed även i någon mån olika möjligheter för förklaringen av ordens vokalisation inträda. é
Den hittills allmänna meningen är som bekant den, att -iggu- uppstått ur eggu- (< euu) genom i-omljud i en eller flera av resp. ords former och därifrån spritt sig vidare inom pa- radigmet. Med utgångspunkt i denna uppfattning vållar det ingen svårighet att förklara y-vokalisationen i flertalet av dessa ord även utan att antaga, att kvarstående u vållat omljud. I trygger har man då att se en ursprunglig (u)u- stam, i vars böjning i uppstått i ack. sg. m. "tregguian > ttrigguan och dylika former och därifrån inträngt i övriga: nom. sg. m. "tirigguur i st. f. "tregguur etc. Sedan denna utjämning skett och ordet övergått till ua-stamsböjning (fak- tiskt föreliggande i isl.), har i genom u-omljud blivit y i sådana former som nom. sg. m. "triggur > tryggr etc. med bort- fallet « (jfr Söderberg U-omlj. 8. 72) och därifrån inkommit även i former med kvarstående u: ack. sg. m. "trygguan i st. f. "trigguan etc. — Ett ursprungligt "tregguipo f. skulle ljud- lagsenligt böjas nom. "tregguipo > "trigguip, gen. "tregguipör > Ftriggupar etc., och ur de synkoperade formerna, som voro i majoritet, förklaras fsv. trygp naturligt genom omljud på grund av bortfallet u. — För fsv. bryggia v. (< "bregguan) blir den enda möjliga, men också fullt acceptabla förkla-
starkt häremot, och även betydelserna hos ryghia och dess avledningar föra tanken på att söka anknytning på annat håll. Denna anknytning är enligt min mening att finna i mlågt. ru(w)en. Jag hoppas på annat ställe få åter- komma härtill.
; Go gle å (CETON IN JERSINY
46 Olson: Omtvistade frågor.
ringen den, att y uppstått i pres. ind. sg. ("bregguir >) "brig- gur > brygger etc. med bortfallet u (jfr Söderberg U-omlj. s. 77, Kock Sv. ljudhist. 1: 437 f.). Detsamma gäller fsv. ryghia ("ryggia), som nämligen liksom bryggia måste ursprungligen ha varit ett starkt verb (jfr de anförda fht. (h)riuwan osv. och Söderberg a. st.). — Fsv. byg har betraktats som en u-stam (Noreen Arkiv 1: 166, Kock Sv. ljudhist. 1: 25), och i så fall har den till grund för byg liggande stamformen ”"biggu- uppkommit i dat. sg. ”"beggui > "biggui; eller ock har det fattats som en es-stam (Lindroth Arkiv 24: 363, Kluge PB Beitr. 35: 569 f.) — det senare enligt min mening sanno- likare —, i vilket fall "biggu- utgår från gen. sg. "begguis, nom.-ack. pl. "begguiro ete. I varie fall har man rätt att antaga, att ordet så tidigt övergått till xa-stammarnas böj- ning, att nom.-ack. sg. ”"biggu kunnat ge upphof till byg genom omljud, verkat av bortfallet u. — Rent formellt sett är det svårare att utan antagandet, att kvarstående u verkat omljud, förklara vokalisationen i fsv. tryggia v. < "tregguian, då i detta verb visserligen pret. "tregguwipo etc. ljudlagsenligt skulle ge ”triggupa > tryggpe etc., men pres. däremot ”"treg- guir > ttrigguir > "trigglu)ir osv., och då i fsv. i dylika fall eljest presensvokalen synes ha segrat: slengia, prengia osv. (se ovan s. 44). Emellertid är det väl dock blott helt na- turligt, om detta verb med avseende på sin stamvokal på- verkats av det närbesläktade irygger adj. (och trygp f.!)).
Emot den nu förutsatta meningen om uppkomsten av ljudförbindelsen -iggu- har Lindroth Arkiv 24: 335 ff. oppo- nerat. Hans bevisning går ut på att visa, att förutsättningarna
1) Jag har här bortsett från den möjligheten att delvis förklara y i fsv. trygger (och tryggia) ur brutna former genom överg. iu >y efter r (ttriugg- > trygg-), som Kock Sv. ljudhist. 1: 25, 2: 884 framställer. Då, så- som nedan s. 49 f. framhålles, brytningsdiftongen iu i hithörande ord icke tvingar till antagandet av uw-omljud på grund av kvarstående u, är det för den här föreliggande frågan likgiltigt, om y i trygger delvis beror på en sådan övergång iu > y eller icke.
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 47
för uppkomsten av -iggu- ur -eggu- genom i-omljud icke äro tillstädes eller äro tvivelaktiga, och resulterar i den slut- satsen, att -eggu- genom en av närgränsande ljud oberoende övergång ljudlagsenligt blivit -iggu-. Det är uppenbart, att denna mening icke mera än den äldre tvingar till antagan- det, att även kvarstående x verkat omljud i de nyss disku- terade fsv. formerna. I trygp, tryggia v., bryggia och ryghia ("ryggia) blir förklaringen av den labialomljudda vokalen densamma som förut. I trygger och byg blir den enklare. Dessa ord kunna nämligen då med Lindroth betraktas som redan ursprungligen tillhörande ua-stamsböjningen, och i så fall förklaras y, på sätt som ovan antytts, ur former med bortfallet «: nom. sg. m. ”triggur > trygger osv., nom.-ack. tbiggu > byg osv. !).
Frågan, om kvarstående x åstadkommit omljud i fsv., tangerar ännu ett annat spörsmål, det nämligen, huruvida det i brutna former: fsv. biug, liung, stiunger osv. varit ett
i eller y som brutits. Därom några ord längre ned.
9. Ljudförbindelserna -ingu- och -inku-.
Ifrågakommande ord äro: fsv. Lyng- (i ortnamn) vid sidan av vanl. liung n. och Ling- (i ortn.); fsv. stynger m. vid sidan av stiunger och stinger; fsv. syngias 1 gg?) jämte vanl. siunga (Kock Sv. ljudhist. 1: 437); — fsv. rynkia v. (nysv. rynka), äldre nysv. skrynkia v.?).
1) Då sålunda den här diskuterade frågan icke kastar något ljus över spörsmålet om övergången eggu- >iggu-, har jag ingen anledning att här komma närmare in på detta senare, Utan att här kunna framlägga mina skäl, anser jag mig emellertid böra nämna, att min mening icke samman- faller med Lindroths (jfr Arkiv 28: 290).
2) Vid denna enstaka form bör dock naturligtvis ej fästas alltför stort avseende.
3) Däremot höra säkerligen icke hit substantiven fsv. rynkia (nysv. Tynka, da. rynke) och nysv. skrynka. Isl. hrukka, nor. dial. rukka, resp. nor. skrukke, sv. dial. skrokka peka på en stamform för dessa ord, bildad på det svagaste avljudsstadiet. För fsv. rynkia, nysv. skrynka bör därför upp- ställas grundformer "hrunkiön, tskrunkiön (-ion-suffix vid sidan av -ön-suf-
y GO gle PRINCETON
48 Olson: Omtvistade frågor.
Att y-vokalisationen i dessa former på ett fullt tillfreds- ställande sätt kan förklaras utan att antaga, att kvarstående a verkat omljud, tarvar ingen närmare utredning: lyng- ur nom.-ack. sg. "lingu, gen. sg. ”"lingus, stynger ur nom. sg. ”stingur, ack. sg. "stingu- etc., syngia ur pres. ind. sg. "singur (jfr Söderberg U-omlj. s. 68 ff., Kock Sv. ljudhist. 1: 437 f.); fsv. rynkia v. och ä. nysv. skrynkia v., som av Leffler V-omlj. s. 60 ff. uppvisats vara ursprungligen starka verb med stam- formerna ”"hrinku-, resp. "skrinku-, ur pres. ind. sg. "hrinkuRr, "skrinkur (jfr Söderberg a. arb. 8. 78). '!). — Det finnes en- ligt min mening omständigheter, som tyda på, att de också böra förklaras endast på detta sätt.
Som sidoformer till liung, Lyng-, stiunger, stynger, stiunka v. förekomma i fsv. Ling-, stinger och stinka ?). Av dessa kan ju Ling- lätt förklaras ur nom.-ack. pl. "linguu (Söder- berg U-omlj. 8. 70 f.) och stinger kan, såsom Söderberg a. arb. 8. 70 not 2 antager, vara påverkat av verbet stinga, såvida det icke representerar en stamform utan u (jfr stinga v. samt isl. och fsv. stingi m.). Stinka däremot skulle under antagande av att även kvarstående u åstadkommit omljud, om man ej vill tillgripa en mycket invecklad utjämnings- process, kunna förklaras blott ur en enda form: pres. ind. lsta pers. pl. "stink(uJum, en form, som eljest icke synes ha varit normgivande vid utjämning inom de starka verbens böjning. Att kvarstående u ej verkat omljud, synes mig också det konstanta fsv. Ingwar (Lundgren Landsmålen X. 6: 134 f.), jämfört med norsk-isl. Yngvarr, visa. Ett even- fixet i de nyssnämnda isl. hrukka etc.; jfr Hellquist Arkiv 7: 10, 51 f£.), eller ock måste fsv. rynkia etc. anses ha fått sin vokalisation från resp. mot- svarande verb.
1) Frånsett möjligheten att förklara y i sistnämnda ord ur former med brytning ("hriunk-, "skriunk-; Kock Sv. ljudhist. 1: 25). Jfr not s. 46.
2) Det här åsyftade fsv. stinka sammanfaller till bet. alldeles med stiunka (se Söderwall Ordbok) och är säkert inhemskt. Nysv. stinka däremot
är säkerligen icke en fortsättning av detta, utan ett lån från mit. stinken, såsom ock Falk och Torp Et. wb. (under stinke) antaga.
; Go gle å (CETON IN JERSINY
Olson: Omtvistade frågor. 49
tuellt antagande, att (fakultativ) semifortis på ordets senare led!) skulle ha i fsv., men icke i isl., hindrat omljudets inträde, kan icke bli annat än en ren gissning. Ej heller synes det mig troligt, att såsom Söderberg U-omlj. s. 70 not och Noreen Altschw. gram. 8 71. 2 mena, det enarå- dande i-et i Ingwar kan förklaras uteslutande genom anslut- ning till Inge — som för övrigt möjligen själv är en kortform av Ingwar; jfr Lundgren a. st. — och fem. Inga.
Som nyss antytts, sammanhänger frågan, om kvarstående u åstadkommit omljud i ljudförbindelserna -iggu-, -ingu- och -inku-, i någon mån med den, huruvida i former som fösv. biug, liung, stiunga, siunga, diunga, sliunga, siunka, stiunka den till grund för brytningsdiftongen närmast liggande vo- kalen är i (såsom bl. a. Söderberg U-omlj., Kock Sv. ljudhist. 1: 25 anse) eller y (såsom antages av bl. a. Wadstein Fno. hom.-b. ljudl. s. 150, Noreen Altschw. gram. $ 127, Lind- roth Arkiv 24: 340 f.). Med den senare meningen går det naturligtvis synnerligen väl i hop att antaga, att även kvar- stående « verkat omljud (dat. sg. "biggue > "byggue > biugge, "lingue > "lyngue > liunge, "singua > "syngua > siunga etc.); å andra sidan är ett analogiskt infört y i de fordrade tbyggue, "lyngue etc. från nom.-ack. byg, "lyng, i "syngua från pres. ind. sg. "syngr osv. synnerligen lätt att förstå och vållar inga som helst betänkligheter. Däremot möter med antagan- det, att även det kvarstående u-et omljutt stamvokalen, svå- righeter vid vissa av de nämnda orden, om den vokal som brutits varit i. Så skulle ett i ljudlagsenligt i ordet ”styng” uppstå blott i dat. pl. "sting(w)um, i verben siunga, sliunga, siunka etc. blott i pres. ind. pl. 1sta pers. "sing(uJjum ete., och i dessa ord skulle därför det i, som fordrades för bryt- ningen, förklaras antingen genom utjämning från en enda form eller ock genom mycket invecklade dubbla utjämningar under tiden mellan u-omljudsperioderna. Ehuru ej omöjligt,
1) Om denna akcentuering av ordet se Kock Sv. ljudhist. 1: 26.
ARKIV FÖR KORDISK FILOLOG! XXIX, NT FÖLJD XXV. 4
50 Olson: Omtvistade frågor.
synes mig dock detta för den, som antager, att det är i som brutits, vara en instans mot den meningen, att även kvar- stående « verkat omljud.
Huruvida nu den vokal, som undergått brytningen, i själva verket varit i eller y, synes ej kunna bestämt avgöras. Lindroth menar det (Arkiv 24: 340 f.) vara bevisat, att det varit ett y, därigenom, att fsv. stygger adj., ehuru icke ur- sprungligen en stam på -iggu-, utan sannolikt en ia-stam ”stugia- eller dylikt, dock uppvisar den brutna sidoformen stiugger, som då uppkommit i former som ack. sg. m. "styg- guan o. d., sedan ordet övergått till ua-stamsböjning. Detta skäl är emellertid icke absolut bindande. Ty då de adjektiv (med ursprungligt -iggu- i stammen), efter vilka ombildningen till ua-stamsböjning måste ha skett, hade en från början re- gelbunden växling mellan stamformerna -yggu- och -iugg- ("hnygg-, ”"hniugg- ”njugg” osv.), så kan sidoformen stiugg- till stygg- mycket väl tänkas ha uppkommit direkt genom anslutning till -/ugg-formerna av de nämnda adjektiven, utan att brytning inträtt i ordet. Å andra sidan får naturligtvis ej för stor vikt läggas vid parallellerna dalm. singa, fgutn. singva : fsv. siunga, dalm. sikka, fgutn. sinkva :fsv. siunka, dalm. stikka, fgutn. stinkva: fsv. stiunka ete. — Även om de starkaste skälen skulle tala för att den till grund för bryt- ningsdiftongen liggande vokalen är y, tvingar detta emellertid, som nämnts, alls icke till att antaga, att detta y uppkommit genom omljud av kvarstående u.
10. Ljudförbindelsen -ik(kYu-.
De enda ord, som här skulle kunna komma i fråga, äro u-stammen fsv. piokker (<"pekkuu-, Noreen Landsmålen I: 692) och 2a-stammen fsv. kvik(k)er (<"kuikua-). Båda tala emot antagandet, att kvarstående x verkat omljud. Av intetdera anträffas i fsv. någon y-vokalisation, om man bort- ser från det till det förra bildade adv. fsv. pykkla, som na- turligt förklaras ur en form ”"pikkula med bortfallet u (Sö-
pigitized by GO gle PRINCETON UNIVERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 51
derberg U-omlj. 8. 80 not 1)'!). Men i u-stammen ”pekkuu- skulle y ha uppkommit i ett icke ringa antal former (ack. sg. m. "pekkuwian > "hikkuan > "bykkuan osv.), om även kvar- stående u medfört omljud, och det är då onekligen egendom- ligt, att fsv. aldrig uppvisar y i detta ord (jfr att isl., där det kvarstående u-ets omljudsverkan är ett faktum, såsom man väntar har formen jykkr vid sidan av piokkr). I ua- stammen ”kuikua- åter skulle ju under samma förutsätt- ning alla former ljudlagsenligt ha omljud, och det vore väl därtör här i ännu högre grad förvånande, om intet spår av den ljudlagsenliga vokalisationen bevarats i fsv.
11. Ljudförbindelserna -zku- och -aiku-.
De av Noreen Altschw. gram. 8 69. 7 och 10, 70. 2, 71 anm. anförda former, som skulle bevisa omljud genom kvar- stående u äro: fsv. ykie v. och ykorne n. samt ä. nysv. ökia ”eka” (jfr nysv. ökstock). Fsv. ykie (< "uikua, isl. vikva Kock Fsv. lagord s. 16 ff.) har emellertid, om y-vokalisationen ej uteslutande utgår från pres. sg. "utkur etc. (jfr bryggia ovan 8. 45 f.), denna vokalisation genom kombinerat yngre u-om- ljud, verkat av det föregående och efterföljande u-et i före- ning (Kock Sv. ljudhist. 1: 99). — Noreens förklaring av ä. nysv. ökia, biform till fsv. ekia, nysv. eka, ur ett "aikuwion (> "eikua > "oykua) — som då skulle ha stått vid sidan av det "aikion som gett isl. eikja, fsv. ekia (jfr Hellquist Arkiv 7: 46) — är formellt oklanderlig. Noreen förklarar emeller- tid icke närmare, varifrån han tänker sig, att detta u i avledningen skulle komma. Något suffix -wiön vid sidan av -iön för denominativa är, så vitt mig är bekant, ej eljest uppvisat i de germ. språken. Formen gkia's sena
1) Denna uppfattning beröres ej av de olika åsikterna om ursprunget till adv.-ändelsen -la (Sievers PB Beitr. 5: 475 ff.,, Noreen Urg. lautl. s. 132, Kock i Arkiv 21: 97 ff., 28: 177 ff., Sverdrup i Arkiv 27: 181 ff.), ty denna ändelse torde under alla omständigheter ha funnits (och varit pro- duktiv) redan i samnord. tid,
y GO gle PRINCETOI UN VERSITY
52 Olson: Omtvistade frågor.
förekomst och dess uppträdande endast i svenskan måste dessutom avgjort leda tanken bort från en förklaring ur en urnord. sidoform till ekia. Hur den skall förklaras, vet jag icke (ett för mig föga övertygande förslag har Tamm Et. ordb.). — Återstår så fsv. ykorne. Mot Noreens förkla- ring kan jag ej sätta något avgörande skäl. Det torde emel- lertid med rätta kunna påstås, att vokalisationen i detta dunkla och säkert (såsom bl. a. Kock påpekat i Sv. ljudhist. 1: 104 f.) ofta genom folketymologi omtydda ord, icke ensamt kan vara bevisande i den här föreliggande frågan, på sin höjd kunde tjäna till att bekräfta en genom andra fakta troliggjord mening.
Resultaten av undersökningen synas mig, kort samman- fattade, vara följande.
Vid de flesta ljudförbindelserna föreligger icke något fall av labialomljud, som icke kan förklaras på annat sätt än så, att ett kvarstående u verkat omljud. Vid ljudrörbindelsen -akku- skulle dock fsv. <Nokke, vid -ziku- fsv. ykorne och vid aiku- ä. nysv. ökia vara bevisande för sådant omljud, om dessa ord vore riktigt etymologiserade. Mot de framställda förklaringarna av ”"Nokke och sgkia ha emellertid ovan be- rättigade invändningar gjorts, och det dunkla ykorne kan, så- som frambhållits, icke ensamt läggas till grund för en ljudlag. Vid de tre nämnda ljudförbindelserna kan för övrigt intet anföras som stöd för det vidsträcktare omljudet.
Vid flertalet ljudförbindelser: -angu-, -engu-, -ingu-, -ik(kju-, -enku-, -inku-, tala de starkaste skälen för den me- ningen, att ett kvarstående u icke verkat omljud, i det att de omljudda formerna naturligt och lätt förklaras under detta antagande, under det att däremot de icke omljudda (sanger m., prang f., pranger adj., slengia v., prengia v., Inguar, kvik(k)er adj., stenkia v., senkia v., stinka v.) endast med
Olson: Omtvistade frågor. 53
svårighet, under antagande av föga troliga eller mycket in- vecklade analogibildningar, låta förklara sig, om man utgår ifrån, att även kvarstående x åstadkommit omljud. Vid ljud- förbindelsen -ekku- (-ekku-) är, såsom s. 43 framhållits, saken mera oviss, men sannolikheten, att kvarstående x här omljutt stamvokalen, minskas naturligtvis i samma mån, som det är mindre troligt, att så varit förhållandet vid andra ljudförbin- delser, innehållande -kku-.
Endast vid förbindelserna -aggu-, -eggu- och -iggu- blir obestridligen förklaringen av de faktiskt föreliggande formerna i några fall enklare genom antagandet, att kvarstående u. verkat omljud: fsv. och nysv. hugga v., nysv. och dial. snugga f., fsv. dyggia v. (< "deggia), sv. dial. snögg och sögg adj., fsv. tryg- gia v. och (under förutsättning av att ordet är en u-stam) fsv. trygger adj. Detta talar onekligen för att den uppfatt- ning, som Kock först uttalade i frågan (Landsmålen XII. 7 s. 9 ff.), är den riktiga, den nämligen, att x i förbindelsen -ggu-, men också blott i denna, verkat omljud, även då det stod kvar. Dock är detta antagande, såsom framhållits icke nödvändigt för de föreliggande formernas förklaring, och det har ovan påpekats, att de icke omljudda formerna fsv. dag, nysv. lagg, ragg i någon mån tala däremot.
I varje fall synes det mig, att ingen anledning före- ligger att utsträcka antagandet av omljud genom kvarstå- ende u utöver förbindelsen -ggu-.
IV. Ändelsevokalerna i Cod. Ups. B 49.
Beträffande utvecklingen av ändelsevokalen a i Cod. Ups. B49 har Hultman Hälsingelagen s. 104 ff. följande framställning. (här kort sammanfattad).
1. Cod. B 49 använder i rätt stor utsträckning i alla ställningar &e i st. f. a. Detta gäller såväl den del av sagda handskrift, som innehåller Hälsingelagen, som den,
54 Olson: Omtvistade frågor.
vilken innefattar Upplandslagens ärvdabalk (nedan kallade H-delen, resp. U-delen av cod. B 49). En liknande i alla ställningar förekommande växling a:&e har förefunnits (om än i mindre mån) även i den (nu förlorade) handskrift, som legat till grund för 1609 års edition av Hälsingelagen (nedan med Hultman kallad H cod. 1609), och kan visas ha före- legat t. o. m. redan i en för sistnämnda handskrift och cod. B 49 gemensam källa (nedan efter Hultman betecknad H cod. [B 49—1609]). Att förhållandena i denna punkt, sådana de föreligga i cod. B 49, icke blott bero därpå, att skrivaren här följt sin förlaga, framgår emellertid av två omständig- heter. 1) Cod. B 12 såväl som den s. k. Schildenerska hand- skriften av Upplandslagen (den senare här nedan med Hult- man kallad Sch.) visa en konsekvent övergång a>e&e i ändelserna, och det är därför sannolikt, att denna övergång varit fullt genomförd redan i den för dessa båda handskrifter och för U-delen av cod. B 49 gemensamma äldre texten (som nedan efter Hultman kallas U cod. [B 12-—Sch.—B 491). Då nu, som nämnt, även U-delen av cod. B 49 visar (väsent- ligen) samma växling a:e som H-delen, så har skriva- ren av cod. B49 åtminstone i den förra icke troget följt sitt original. 2) Såväl H-delen som U-delen av cod. B 49 förete en del, icke i H cod. 1609, U cod. B 12!) eller Sch. förekommande, 8. k. omvända skrivningar med i eller u för väntat a i ändelsen, vittnande om ett sammanfall av alla dessa vokaler i ett &-ljud. Dessa skrivningar måste härröra från cod. B 49:s avskrivare och bevisa således, att i dennes språk en allmän övergång a>&e i ändelser ägt rum.
2. Cod. B 49 har —- delvis med undantag för de fall, där vokalen föregås av en nasal — & i st. f. a i ändelsen betydligt oftare i stavelse med svag levis och levissimus, då samtidigt ändelsevokalen i fråga står i slutljud eller efter-
1) Genom tryckfel står hos Hultman s. 119 B 49 i st. f. B 12, som tyd- ligen är meningen.
sed by (30 gle PRINCETON UN VERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 55
följes av ett ursprungligen palatalt r eller av mediopassiv- märket s, än å ena sidan i stavelse med stark levis under sistnämnda förhållanden, å andra i stavelse med svag levis eller levissimus, där ändelsevokalen följes av en annan kon- sonant än de nämnda. Skillnaden föreligger i såväl H-delen som U-delen, ehuru den senare har & relativt oftare än den förra. Motsättningen har funnits även i H cod. 1609, och det kan visas, att den tillhört redan den gemensamma källan, H cod. [B 49—1609]. Då emellertid, såsom ovan under 1 framhållits, U cod. B 12 och Sch. och således troligen även den för dem och U-delen av cod. B 49 gemensamma urhand- skriften, U cod. [B 12—Sch.—B 49], haft en konsekvent genomförd övergång a>&e i alla ställningar, måste väx- lingen a:e i U-delen av cod. B 49 bero på avskrivaren, och det är då troligt, att så — åtminstone delvis — är förhål- landet även med H-delen.
Nu kan emellertid enligt Hultman den ljudlag, som ligger till grund för den här ifrågavarande växlingen av a och &, icke ha tillhört samma dialekt som den under 1 om- talade allmänna övergången a>&e. Då denna senare antagits ha utmärkt avskrivarens av cod. B 49 egen dialekt (se ovan 1), är det således icke denna, som representeras av den mera begränsade växlingen a:&e, varom här är fråga. Men väl, menar Hultman, framträder här ”det mål som han för sin del hufvudsakligen använde”. Ett stöd för denna me- ning finner Hultman däri, att företalet till Hälsingelagen, som enligt honom är författat av cod. B 49:s skrivare, så gott som uteslutande tillämpar den nu behandlade till vissa ställningar begränsade övergången a> ee.
3. Cod. B 49 har (såväl i stavelse med stark levis som med svag levis och levissimus) & i st. f. a betydligt oftare, då närmast föregående starktoniga stavelse (även sådan, som skiljes från ändelsevokalen genom ett samnord. a) innehåller någon av vokalerna y, & eller g, än då den innehåller någon
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
56 Olson: Omtvistade frågor.
annan vokal. Denna företeelse tillhör både H-delen och U- delen av cod. B 49. Även i H cod. 1609 är denna skillnad tydlig. Huruvida den förefunnits även i H cod. B 49:s och H cod. 1609:s gemensamma källa, kan ej avgöras. Av skäl, som förut framhållits under 1 och 2 ovan, kan denna vokal- harmoniska växling däremot ej tänkas ha förekommit i den för U-delen av cod. B 49, U cod. B 12 och Sch. gemen- samma källhandskriften, varför den åtminstone beträffande U-delen av B49 måste helt föras på avskrivarens konto. Att den i så fall, åtminstone delvis, införts av denne även i H-delen av cod. B 49, är sannolikt.
Då vokalharmonien enligt Hultman ej kunnat vara före- nad i samma dialekt med vare sig den allmänna över- gången a> ee i ändelser eller den mera begränsade, på ak- centförsvagning beroende, som omtalats under 2, ha vi här att göra med en tredje, av skrivaren använd dialekt. MHult- man vill förklara detta så, att avskrivaren under sin strävan att använda den för bonom främmande dialekt, som omtalats ovan under 2, ”blandat in former, hvilka han, utan att göra sig reda för motsättningen, tillegnat sig ur någon annan”. Även i denna mening stödes Hultman av en i det av skri- varen författade företalet förekommande form (mesteren med & vokalharmoniskt efter stamvokalens 2).
4. Cod. B 49, såväl U-delen som H-delen, har & i st. f. a i ändelsen betydligt oftare i levissimus-stavelse än i stavelse med svag levis. Dock visar sig denna skillnad icke, där vokalen i närmast föregående starktoniga stavelse (even- tuellt skilld från ändelsevokalen genom en stavelse innehål- lande ett samnord. a) är y, & eller g. Då inga tydliga spår av den nämnda skillnaden mellan levissimus-stavelse och sta- velse med svag levis visa sig i H cod. 1609 och alls inga i U cod. B 12 och Sch., torde den ej ha funnits vare sig i H cod. [B 49—1609] eller U cod. [B 12—5Sch.—B 49] och är således i cod. B 49 införd av avskrivaren. Därav, att
Olson: Omtvistade frågor. 57
motsättningen ej kommer till synes i de fall, där en vokal- harmonisk växling tillämpas, drager Hultman den slutsatsen, att den här föreliggande, i levissimus-stavelse inträdande övergången a>& och den vokalharmoniska växlingen a:&e tillhört samma dialekt, och att avskrivaren ur denna dialekt infört bäggedera, på sätt som ovan nämnts.
3. Cod. B 49 har 2 ggr (bughu, bughuskot) u ist. f. a i ändelsen, beroende på en övergång a> wu efter kort rot- stavelse innehållande «. Båda de nämnda ex. finnas även i H cod. 1609 och äro därför efter all sannolikhet övertagna ur dennas och H cod. B 49:s gemensamma källa.
Det är sålunda på grund av det sagda enligt Hultman icke mindre än fyra olika dialekter, som i cod. B 49 äro representerade i behandlingen av ändelsevokalen a: 1) en dialekt, i vilken en allmän övergång a>&e ägt rum i in- fortis-stavelse (såväl i stavelse med stark levis som i sådan med svag levis eller levissimus); 2) en dialekt, i vilken a i stavelse med svag levis eller levissimus (men icke i stavelse med stark levis) övergått till &e, då det stod i slutljud eller efterföljdes av ett ursprungligen palatalt r eller av medio- passivmärket s; 3) en dialekt, i vilken a blivit & dels genom vokalharmoni, dels i levissimus-stavelse (men icke i stavelse med svag levis); 4) en dialekt, i vilken a genom ett slags tilljämning blivit u« efter u i föregående kort rotstavelse. Dialektblandningen beror — utom vad beträffar den sist- nämnda dialekten — åtminstone väsentligen på avskrivaren: den först nämnda dialekten är hans egen, den andra har han avsiktligt huvudsakligen använt och den tredje har oav- siktligt kommit med vid försöket att använda den andra, som han således icke fullt behärskade i dess motsättning till ännu andra av honom hörda dialekter.
Genom en liknande analys kommer Hultman till det resultat, att i behandlingen av ändelsevokalen i följande olika dialekter äro företrädda i cod. B 49:
58 Olson: Omtvistade frågor.
1) en dialekt, i vilken i i alla ställningar bevarats; 2) en dialekt, i vilken i i alla ställningar i infortis-stavelse (såväl i stavelse med stark levis som i stavelse med svag levis eller levissimus) övergått till e; 3) en dialekt, i vilken i i stavelse med svag levis och i levissimus-stavelse (men icke 1 stavelse med stark levis) övergått till &e, då det stod i slut- ljud eller efterföljdes av ett ursprungligen palatalt > eller av mediopassivmärket s; 4) en dialekt eller rättare dialektgrupp, i vilken i övergått: a) till e (av skrivaren dock vanligen återgivet med &e) på grund av vokalharmoni, alltså i infortis- stavelse efter e, o, g i stamstavelsen, och detta (i olika dialekt- skiftningar) dels blott i slutljud — så i H-delen —, dels både i inljud och slutljud — övergången i båda ställningarna representerad i U-delen; b) till e (av skrivaren dock van- ligen återgivet med &) i levissimus-stavelse (men icke i sta- velse med svag levis); c) till y efter en starktonig stavelse innehållande labial vokal (mepsumbry, dyly, saklesyr etc., dock mycket få ex.).
Dialektblandningen stammar här endast delvis från av- skrivarens egna skrivvanor, i det att de former, som vittna om bevarande av i i alla ställningar (se 1), liksom de, vilka betyga den under 4 a) omtalade vokalharmoniska övergången i>e(e) — såsom en jämförelse med H cod. 1609, resp. U cod. B 12 och Sch. visar — åtminstone väsentligen kunna antagas härröra från de gemensamma källorna H cod. [B 49 —1 1609], resp. U cod. [B 12—Sch. —B 49]. Men även här representerar dock skrivaren av cod. B 49 tre olika dialekter. Den under 2) nämnda, i vilken en allmän övergång i>e ägt rum i infortis-stavelse är avskrivarens egen, vilken (jfr ovan) utmärkes även av en allmän övergång a>e. Den under 3) omtalade, i vilken i blivit & blott i stavelse med svag levis och levissimus i slutljud eller efterföljt av ur- sprungligen palatalt 7 eller mediopassivmärket s, och vilken åtminstone i U-delen, såsom Hultman visar, måste vara in-
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 59
förd av avskrivaren, har denne medvetet begagnat sig av: det är samma dialekt (karaktäriserad även genom en över- gång a>&e i samma ställningar), som han enligt Hultman (se ovan) huvudsakligen använt. Den tredje dialekten (eller dialektgruppen) slutligen, i vilken (se 4) dels en övergång i>e(&eé ) i levissimus-stavelse ägt rum, dels en vokalharmo- nisk övergång i>y efter starktonig stavelse med labial vokal inträtt, och vilken är densamma som den, där a blivit & dels på grund av vokalharmoni, dels i levissimus-stavelse (se ovan 8. 57), har blivit oavsiktligt representerad genom av- skrivaren på samma sätt som vid växlingen a:ee.
På samma sätt äntligen kan man enligt Hultman i cod. B 49 i behandlingen av ändelsevokalen u påvisa inflytande från följande olika dialekter: 1) en dialekt, i vilken u i alla ställningar kvarstått oförändrat; 2) en dialekt, i vilken en allmän övergång i infortisstavelse av u>&e ägt rum, undantagandes i ställning framför m och troligen framför 3; 3) en dialekt, i vilken u i stavelse med svag levis och i levissimus-stavelse — undantagandes troligen i ställning fram- för & — till en början blivit o, vilket o kvarstår framför m, men eljest vidare utvecklats till €; 4) en dialekt, i vilken u i infortis-stavelse (såväl stavelse med stark levis som stavelse med svag levis och levissimus) övergått till o, då närmast föregående starktoniga stavelse innehöll ett e, o eller g, dock icke, om u efterföljdes av m. I samma dialekt har möjligen, ehuru detta icke är påvisbart, u blivit o även i levissimus- stavelse oberoende av den föregående stamstavelsens vokal- kvalitet.
Även här svarar cod. B 49:s skrivare endast delvis ome- delbart för dialektblandningen. Här, liksom i fråga om än- delsevokalen i (se ovan), äro de former, som vittna om det fullständiga bevarandet av u (se 1), och de, som bero på den under 4) omtalade vokalharmoniska övergången, åtminstone vä- sentligen övertagna ur källhandskrifterna, H cod. [B49—1609],
y GO gle PRINCETON UN VERSITY
60 Olson: Omtvistade frågor.
resp. U cod. [B 12—5Sch.—B 49]. Men två, olika dialekter representerande, behandlingssätt äro dock införda av cod. B 49:s avskrivare: dels den allmänna övergången u>e&e i infortis-stavelse (se 2 ovan), dels — åtminstone i U-delen — den till stavelse med svag levis och levissimus-stavelse be- gränsade övergången u>o>&e (se 3 ovan). Den dialekt, i vilken den förra ägt rum, är skrivarens egen dialekt, den samma som enligt framställningen ovan karaktäriserats även av en allmän övergång a> ee och i>&e Den dialekt åter, som haft den till stavelse med svag levis och levissimus be- gränsade övergången u>o>&e är samma, av skrivaren hu- vudsakligen begagnade, som förut påvisats ha haft på lik- nande — ehuru ej i detalj identiskt — sätt begränsade övergångar a> & och i> &.
Så skarpsinnig denna Hultmans utredning än är, och så väl hans system än synes gå i lås, kan jag dock i väsentliga punkter icke ansluta mig till densamma. Det gäller här delvis rent principiella skillnader i uppfattningen av det i våra fornsv. texter så vanliga fenomenet, att sinsemellan av- vikande former förekomma växlande med varandra.
En stark dialektblandning i en fornsvensk laghandskrift är naturligtvis icke i och för sig oantaglig. Men i fråga om en dylik dialektblandning synas mig vissa viktiga syn- punkter böra fasthållas.
Man måste alltid utgå ifrån, att dialekt-blandningen är fullkomligt oavsiktlig. Att — såsom Hultman här antager som ett synnerligen viktigt led i sin förklaring av ändelse- vokalerna i cod. B 49 — en skrivare medvetet och med full avsikt skrivit på en främmande dialekt, som han tillägnat sig, torde vid den tid och under de förhållanden i övrigt, som här äro i fråga, vara så gott som fullständigt uteslutet. Detta redan därför, att en medveten reflexion på de relativt
zed b Go gle PR ICETON JN VERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 61
mycket små skillnader det här gäller överhuvud icke kan tänkas ha kommit i fråga. (Man observere t. ex., att be- träffande ändelsevokalerna i cod. B 49 det bl. a. gäller skill- naden mellan övergång a>&e osv. i infortis-stavelse i all- mänhet och dylik övergång blott i stavelse med svag levis eller levissimus, dvs. en sådan fonetisk finess som skillnaden mellan svag levis å ena sidan, stark levis å den andra!). Men vidare därför, att man icke kan finna något annat motiv för ett dylikt lån av dialekt än en ren nyck hos avskrivaren. Det rör sig ju här nämligen icke om att efterbilda något erkänt fornsvenskt riksspråk (allmänt eller lokalt) — ett sådant fanns ju över- huvud vid denna tid icke —, och förhållandet är därför på intet sätt att jämföra med t. ex. medeltida lågtyska skal- ders sed att skriva på högtyska eller försöken hos forn- franska författare från olika trakter av Frankrike att närma sitt språk till den centrala dialekten.
Ett antagande sådant som det av Hultman gjorda leder också till oantagliga konsekvenser. Välja vi exempelvis växlingen a:e i ändelserna, så framgår det av Hultmans framställning, att H cod. 1609 uppvisat, om än mindre ut- präglat än cod. B 49, såväl den allmänna övergången a > & i infortis-stavelse och den till vissa ställningar i stavelse med svag levis och stavelse med levissimus begränsade som även- ledes den genom vokalharmoni frambrakta. Vittnesbörd om en allmän övergång a> ee finnas även i textkodex av Mag- nus Erikssons landslag; även här står emellertid & relativt oftare, dels i stavelse med svag levis och stavelse med levis- simus, dels då den föregående stavelsen innehåller ett &"). I enlighet med Hultmans resonnemang äro således även i dessa båda skrifter tre olika dialekter representerade och i 2) Att e står oftare i stavelse med levissimus och svag levis än i stavelse med stark levis har ej i den kortfattade framställningen i inledningen till Utdrag ur Magnus Erikssons landslag anmärkts, troligen emedan denna
synpunkt för mig skymts bort av den mera framträdande vokalharmoniska tendensen.
62 Olson: Omtvistade frågor.
alldeles analoga förhållanden med cod. B 49. Det säger sig självt, att det verkligen vore en mer än underbar slump, om även här, precis som i cod. B 49, avskrivaren skulle, utom det att han lämnat kraftiga spår av sin egen dialekt, dels medvetet ha använt en annan honom bekant, dels omed- vetet vid begagnandet av denna genom förväxling infört former ur en tredje.
Men bör och kan en annan förklaring sökas för vokal- växlingen i de nämnda skrifterna, så finns det ju ingen an- ledning att för cod. B 49 fasthålla en redan i och för sig osannolik.
En särskild liten omständighet synes mig i detta sam- manhang, ytterligare böra anföras. Om, såsom Hultman me- nar, den mycket starkt framträdande allmänna över- gången a>& i infortis-stavelse är att tillskriva inflytandet av skrivarens egen dialekt och den till vissa ställningar i stavelser med svag levis och levissimus begränsade över- gången representerar den lånade dialekt, som han huvud- sakligen använt, så skulle man väl vänta, att spåren av den tredje — av vokalharmonisk växling och av övergång a>&e blott i levissimusstavelse karaktäriserade — dialekten, som blott av misstag kommit med, skulle vara endast få och tillfälliga. Men detta är, såsom de av Hultman anförda siff- rorna visa, ingalunda fallet. Tvärtom är skillnaden i &ets frekvens efter vokalerna a, e, i, o, u å ena sidan, y, & 9 å den andra, mycket stor; det samma är fallet med skill- naden i &e-ets frekvens i levissimus-stavelse å ena sidan, sta- velse med svag levis å den andra. Detta minskar ytterligare sannolikheten av Hultmans förklaring av dialektblandningen i cod. B 49.
Måste man således såsom metodisk regel utgå ifrån, att en eventuell dialektblandning är omedveten och oavsiktlig, så kan emellertid denna blandning naturligtvis tänkas ha olika orsaker och därmed också olika karaktär. Det van-
pigitized by GO gle PRINCETON UNIVERSITY
Olson: Omtvistade frågor. 63
ligaste torde vara det, att den förlaga, som skrivaren haft framför sig, varit avfattad på någon annan dialekt än den, som han själv talade, och att förlagans språkformer i större eller mindre grad bibehållits i avskriften, beroende på skri- varens större eller mindre trohet mot originalet. Vid flera avskrivningar kunna förhållandena på dylikt sätt bli än mer invecklade. Men dialektblandning kan naturligtvis även ha uppstått därigenom, att skrivarens eget språk rönt inflytande från mer än en dialekt: han kan ha färdats omkring eller varit bosatt tidvis i olika trakter, han kan ha fått sin verk- samhet annorstädes än där han blivit född eller uppfostrad osv. Faktorer av båda de nu nämnda slagen kunna vara kombinerade med varandra osv.
Det kunde under sådana omständigheter synas hopplöst att söka utreda de språkliga företeelserna i våra fornskrifter. Att linjerna i alla fall bli jämförelsevis klara vid undersök- ningarna av dessa skrifter, beror enligt min mening därpå, att vi trots allt ha rätt att tro, att det i de allra flesta fall i första hand och i stort sett är skrivarens eget språkbruk, som är representerat i de föreliggande formerna, och att det således är detta språkbruks lagar vi komma på spåren, då vi — med bortseende från underordnade detaljer, sällsynta fall osv. — utreda de allmänna tendenserna. Särskilt synes mig detta gälla om ljudläran och framför allt just om än- delsevokaler o. d., vid vilket en skrivare helt visst endast mycket sällan fäste sådan vikt, att han bemödade sig om någon trohet mot originalet.
Med denna uppfattning sammanhänga ett par andra synpunkter, som liksom denna synas delvis principiellt skilja sig från de åsikter, som omfattas av Hultman.
En blandning av olika språkformer behöver ingalunda alltid betyda en dialektblandning. En dylik växling kan nämligen även ha uppstått därigenom, att äldre former ur samma dialekt blandat sig med yngre i en text, vare sig
y GO gle PRINCETON UN VERSITY
64 Olson: Omtvistade frågor.
direkt övertagna ur ett äldre original eller använda av en skrivare, som överhuvud genom sysslande med äldre skrifter förvärvat i någon mån konservativa skrivvanor. Och växel- former ha dessutom utan allt tvivel förelegat även samtidigt i samma dialekt. Det rör sig här otvivelaktigt ofta om tider, då respektiva ljudlagar just hållit på att genom- föras, och man har ingen rätt att vänta, att i skrifter, som härröra från dessa tider, finna endast fullt genomförda ljud- lagar. Särskilt måste olikheter mellan en äldre och en yngre generation ha förefunnits och kunnat ge anledning till vacklan !).
På grund av dessa synpunkter har forskaren ofta rätt och plikt att i föreliggande växelformer söka spåra en kro- nologisk utveckling, men också att i vida större utsträck- ning än Hultman synes vilja medgiva, se inflytelser av sken- bart eller verkligt olika ljudlagar inom samma dialekt och sålunda antaga en mindre stark dialektsplittring i texternas språk, sådant det föreligger för oss.
Det är tydligt, att med de grundläggande förutsättningar, som nu diskuterats, uppfattningen av ändelsevokalernas för-
hållanden i cod. B49 skall bli väsentligen olika den av Hultman företrädda.
!') Hultmans benägenhet att kräva, att i varje särskild dialekt en viss ljudföreteelse skall vara konsekvent genomförd, och i sammanhang därmed att hänföra föreliggande växelformer till olika dialekter framträder på flera andra ställen än i fråga om ändelsevokalerna. Av sådana fall, där en dylik uppdelning på olika dialekter synes mig onödig, vill jag här blott nämna den i $ 62 av Hälsingel. behandlade växlingen giald:gield, gialda: gielda. Jag nämner detta fall därför, att just beträffande ia : ie det händelsevis före- ligger bevis för att växelformer ingått i samma persons språkbruk, något som man ju a priori kan vänta under tiden för genomförandet av övergången ia > te. I originalet till den fsv. Flores och Blanzeflor, om vars författande av en person man ej har det minsta skäl att tvivla, växlar nämligen i vissa fall just ia och ie (se Olson i Festskr, till Söderwall s. 87). — Flores och Blanzeflor's språk ger för övrigt exempel på hos samma person förenade växelformer i flera andra fall (se a. arb. s. 84 ff. passim).
» Google äre SINE RO oa
Olson: Omtvistade frågor. 65
Vad beträffar utvecklingen av ändelsevokalen a, är det uppenbart, att övergången till u efter u i föregående kort rotstavelse (bugha > bughu) representerar en från den övriga utvecklingen skild dialekt, och även, att denna ej varit skrivarens, utan trängt in från en äldre källhandskrift (se ovan s. ä7).
I växlingen a:&e däremot behöver enligt min mening icke mer än en dialekt anses vara företrädd, en dialekt näm- ligen, i vilken en allmän övergång a > & i infortis-stavelse just hållit på att genomföras (och vid tiden för cod. B 49:s nedskrivande t. o. m. hunnit ganska långt). Att vid genom- förandet av en sådan allmän övergång denna inträtt tidigare i levissimus-stavelse än i levis-stavelse och tidigare i stavelse med svag levis än i stavelse med stark levis, och att man således vid en viss tidpunkt i en text kan finna & relativt oftast i levissimus-stavelse, därnäst i stavelse med svag levis och relativt minst ofta i stavelse med stark levis, är blott vad man kan vänta. Det kan ej vara ägnat att förvåna, om vid en dylik allmän övergång det eventuellt hinderliga i ställningen framför konsonant (med undantag av urspr. palatalt 7 och mediopassiv-s) gjort sig mera märkbart i levis- än levissimus-stavelse; ej heller, om övergången påskyndats ge- nom vokalharmonisk påverkan från ett föregående y, & eller 9, vilket senare då i texten visar sig genom ett relativt större antal & efter dessa vokaler än efter andra. Det kan i detta sammanhang förtjäna att erinras om, vad redan ovan s. 61 nämnts, att även i Magnus Erikssons landslag den allmänna övergången a>&e visar störst frekvens dels i stavelse med svag levis och levissimus (gentemot stavelse med stark levis), dels där den gynnats genom den vokalharmoniska påverkan av ett föregående &, överensstämmelser, vilka bli helt na- turliga under förutsättning, att dessa olika företeelser kunnat rymmas inom utvecklingen i samma dialekt, men eljest bli påfallande. Framför allt talar emellertid till förmån för den
ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXIX, NT FÖLJD XXV. 5
; Go gle å (CETON IN JERSINY
66 Olson: Omtvistade frågor.
här framlagda uppfattningen den omständigheten, att även i H cod. 1609 såväl den allmänna övergången a> ee i in- fortis-stavelse och den till vissa ställningar i stavelse med levissimus och svag levis begränsade som ävenledes den vo- kalharmoniska växlingen varit representerade, men alla och framför allt den allmänna övergången — såsom de av Hultman anförda siffrorna visa — betydligt mindre utpräglat än i cod. B 49. Jag måste häri se ett vittnesbörd om att H cod. 1609 varit skriven på samma dialekt som cod. B 49, men på ett tidigare stadium, då övergången a > ee ännu ej vunnit den utbredning som senare.
En instans till förmån för Hultmans mening om dialekt- blandning kunde det nu synas vara, att företalet till Häl- singelagen, som "enligt Hultman är författad av cod. B 49:s skrivare, nästan blott uppvisar den till slutljud och ställning framför ursprungligen palatalt 7 och mediopassivmärket s i stavelse med svag levis eller levissimus begränsade övergången a>& Man skulle vänta, att särskilt den allmänna över- gången här såsom det yngsta ledet i utvecklingen skulle tyd- ligt framträda. Härtill är emellertid att anmärka, att före- talet är så kort och hithörande ord därför så få, att en statistik på detta material alltför lätt blir i hög grad miss- visande. Exempel på såväl den allmänna övergången a > & som den vokalharmoniska växlingen saknas för övrigt icke ens i företalet alldeles (jfr Hultman s. 123, 124). '
Delvis annorlunda förhåller det sig utan tvivel med av- seende på växlingarna i:&e och i:e(2).
Till en början torde man på tämligen goda grunder kunna betvivla, att en allmän övergång i infortis-stavelse av i till & verkligen ägt rum i avskrivarens språk, såsom Hultman antager (jfr ovan s. 58). Skrivningarna med & för väntat i i sådana fall, där inga särskilda faktorer verkat, äro såsom Hultman själv framhåller (s. 143) mycket få (ce. 5 ”/, av hela antalet former av hithörande slag), enligt
Olson: Omtvistade frågor. 67
min mening så få, att de mycket väl låta förklara sig genom en viss osäkerhet i beteckningen, föranledd därav, att i så överväldigande många andra fall i och & växlade i ändel- serna. Även bland de ”omvända” skrivningarna med a eller u för i, som vittna om ett sammanfall av alla dessa än- delser i & förekomma mycket få, som skulle bevisa en allmän övergång i>e&e i infortis-stavelse (se förteckningen hos Hultman s. 142). Man är så mycket mindre benägen att antaga en allmän övergång i infortis-stavelse, som en dylik eljest icke är känd från svenskt språkområde. Den övergång i>e även efter kort rotstavelse (skape o. d.) som Hultman anför som parallell ur Västmannalagen, är i två hänseenden ej jämförlig: 1) i Västmannalagen gäller det en övergång i>e, i cod. B49:i> ee, 2) i Västmannalagen beror övergången säkerligen, såsom Noreen Altschw. gram. $142 anm. 4 antager, på ett sammanfall i vederbörande dialekt av de båda akcentstyrkorna stark och svag levis, vilket ju för cod. B 49 ej kan ifrågasättas. — Om en allmän utveckling i> e& i infortis-stavelse verkligen föreligger, har den tillhört ett sent skede i utvecklingen: en jämförelse med H cod. 1609 och U cod. B 12 och Sch. visar, att den ej funnits i källhand- skrifterna.
Då Hultman skiljer mellan en övergång i > ee (av skri- varen stundom återgivet med e) i stavelse med svag levis och levissimus i slutljud och framför ursprungligen palatalt 7 och mediopassiv-s och en annan övergång i> e (av skri- varen vanligen återgivet med &) i levissimus-stavelse, så före- faller mig detta mycket tvivelaktigt. Att härvid bygga på den skillnad i e-skrivningarnas relativa frekvens som faktiskt föreligger mellan levissimus-stavelse och stavelse med svag levis, synes mig mycket djärvt !). Enligt min mening rör
1) Det rör sig nämligen här, vad e-skrivningarna beträffar, om mycket små tal: i stavelse med svag levis 18 (mot c. 350 &-skrivningar), i levissimus- stavelse 12 (mot c. 80 &eskrivningar).
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
68 Olson: Omtvistade frågor.
det sig här om en i svagtonig ställning försiggående enhetlig övergång i>e>&e Det är ju just vad man bör vänta, att en sådan på svagtonighet beroende ljudförändring först skall gripa de akcentsvagaste stavelserna. Ej heller är det underligt, om en dylik övergång genomföres allmännare i levissimus-stavelse än i levis-stavelse, så att den i den senare mer än i den förra förhindras eller försenas av ställning fram- för vissa konsonanter (jfr samma förhållande beträffande a:e ovan s. 65).
Beträffande den i cod. B 49 föreliggande vokalhar- moniska växlingen i:e (det senare av skrivaren vanligen återgivet med &) har Hultman otvivelaktigt rätt däruti, att denna åtminstone till stor del övertagits från källhandskrif- terna. Framför allt tyder härpå den omständigheten, att H-delen i likhet med H cod. 1609 har den vokalharmoniska övergången blott i slutljud, under det att U-delen i över- ensstämmelse med U cod. B12 och Sch. har den även i
inljud. Det är under sådana förhållanden måhända troligast, att — såsom Hultman menar — den vokalharmoniska över-
gången i> e(&e tillhört en annan dialekt än den på svag- tonighet beroende övergången i(>e)>e I så fall beror blandningen av båda i cod. B 49:s förlaga — att den före- legat där, visar en jämförelse med H cod. 1609 —-väl san- nolikast därpå, att avskrivarens dialekt varit en annan än ori- ginalets. Men jag håller det även för möjligt, att båda dessa ljudövergångar förekommit inom samma dialekt. Som stöd härför kan anföras, att blandning av vokalbalans och vokalharmoni förekommer även i andra fsv. skrifter. I text- kodex av Östgötalagen föreligger en sådan blandning mycket tydligt (Olson Östgötalagens ljudl. s. 90), och nyligen har Pipping i Stud. i nord. fiol. III: 10 uppvisat, att vokal- balans i: e uppträder jämte vokalharmoni även i äldre Väst- götalagen och ännu tydligare i yngre Västgötalagens kyrko-
Olson: Omtvistade frågor. 69
balk. I Södermannalagen föreligger såväl vokalharmoni som övergång i>e i levissimus-stavelse (Larsson Söderm.-lagens språk I: 70 ff.). Genom att antaga, att både den på vokal- balans beroende övergången och den vokalharmoniska kun- nat rymmas inom samma dialekt, dvs. skrivarens egen, skulle det också lättast låta sig förklara, både att skrivaren över- huvud låtit på vokalharmoni tydande former i så stor ut- sträckning inflyta i sin text ur källskrifterna, och att han i dem insatt &e i st. f. e, som förlagan åtminstone vad beträffar U-delen (jfr Hultman 8. 153) haft. Det senare skulle då helt enkelt bero därpå, att i skrivarens dialekt även genom vokalharmoni uppkommet e övergått till &e
Vad slutligen beträffar labialiseringen i >y efter labial vokal i stamstavelsen, så kan denna svårligen ha tillhört samma dialekt som övergångarna i>e>e Äro de ifråga- varande, mycket fåtaliga skrivningarna med y för väntat i eller e(&e), vilka otvivelaktigt, som Hultman antager, här- röra från cod. B 49:s skrivare, verkligen uttryck för en ljud- lag, så föreligger här helt visst en dialektblandning i denne skrivares språk. Men spåren av den främmande dialekten är här också, såsom man i sådant fall kan vänta, få och tillfälliga.
Återstår så utvecklingen av ändelsevokalen u.
Även här torde man med skäl kunna betvivla den av Hultman antagna allmänna övergången i infortis-stavelse till &. De fall av & för väntat ax, som icke förklaras genom särskilda faktorers inverkan, äro inalles, så vitt jag kunnat i Hultmans förteckningar finna, endast 8 mot c. 200 fall av bevarat u i samma ställningar. Även ”omvända” skrivningar med a, i eller e€e för u, som vittna om en dylik övergång till &e, äro mycket få !). Så mycket större skäl har man
1) Man torde nämligen böra frånräkna det 18 ggr förekommande obl, kona, kuna. Just det överraskande stora antalet fall av a för väntat u synes mig visa, att det här icke är fråga om en ljudutveckling, utan om en formöverföring av nom. till obl. kasus.
70 Olson: Omtvistade frågor.
även här att ställa sig tvivlande, som en allmän övergång ul(>o)>&e i infortis-stavelse icke för övrigt är känd från svenskt område.
Det egentligen karaktäristiska för avskrivarens av cod. B 49 språk synes ha varit utvecklingen u >o och, undan- tagandes framför m, ytterligare till & i stavelse med svag levis och stavelse med levissimus.
Då därjämte i cod. B 49 förekomma spår av vokalhar- monisk utveckling u>o, så har Hultman utan tvivel rätt däri, att hithörande former åtminstone till en del ärvts från källhandskrifterna. Härför talar, att den vokalharmoniska tendensen, såsom av Hultmans redogörelse framgår, visar sig mycket tydligare i såväl H cod. 1609 som U cod. B 12 och Sch., varför det är troligt, att den även i de gemensamma källhandskrifterna, H cod. [B 49—1609] och U cod. [B 12 —Sch.—B 49] varit starkare framträdande än i B 49. I sådan händelse är det måhända även troligast, att den på vokalbalans beroende övergången och den genom vokalhar- moni frambrakta tillhört olika dialekter.
Emellertid anser jag det trots det nämnda förhållandet även möjligt, att de båda ljudövergångarna gått bredvid varandra inom samma dialekt, det vill i så fall säga av- skrivarens av cod. B 49. Att i dennes förlagor, såsom nämnts, vokalharmonien framträtt tydligare än i cod. B 49 själv, under det att den på vokalbalans beroende övergången där tvärtom jämförelsevis föga, visat sig, skulle då bero därpå, att i den dialekt, varom här i så fall vore fråga och på vilken då såväl B 49 som dess källhandskrifter vore skriven, vokalharmonien först inträtt, och att den genom denna upp- komna fördelningen av ändelsevokalerna u och o sedermera alltmer fördunklats därigenom, att u i en mängd andra ställ- ningar än efter e, o och sg övergick till o(> 2).
Mot det sist sagda kan icke anföras, att vokalharmonien i cod. B 49 givit till resultat blott en övergång u> o, den
y GO gle PRINCETON JNIVERSIT
Olson: Omtvistade frågor. 71
på svagtonighet beroende övergången däremot alltid — utom framför m — resulterat i ett e&. Ty inflytelserna av de bägge ljudförändringarna kunna i själva verket icke helt särskiljas i cod. B49. Å ena sidan kunna ju nämligen mycket väl de av Hultman s. 167 under j) och 1) anförda skrivningarna kome, borte, dele, fope osv. tänkas ha fått sitt till grund för e-et liggande o genom vokalharmoni, å andra sidan före- komma (se Hultman s. 169) icke så få fall av o för väntat e& i stavelse med svag levis och levissimus (annor, gifpto, brupframmo osv.), som Hultman visserligen vill förklara som ”felkonstruktioner” av avskrivaren, men som enligt min me- ning helt enkelt antingen visa, att i skrivarens språk över- gången u>o>&e ännu ej varit fullt genomförd, eller ock övertagits från källhandskriften, där i så fall med avseende på denna övergång så varit fallet. I viss mån stödes anta- gandet, att vokalbalansen och vokalharmonien tillhört samma dialekt — liksom i fråga om utvecklingen i > e > & — därav, att blandning av dessa båda företeelser förekommer även i andra fsv. handskrifter: Södermannalagen (Larsson Söderm.- lagens språk I, s. 91 ff.), Yngre Västgötalagen, åtminstone i kyrkobalken (se Pipping Stud. i nord. filol. III. 10).
Jag har med det nu sagda velat framhålla, att väx- lingen av ändelsevokaler i cod. B 49 i mycket högre grad, än Hultman antager, kan antagas bero icke blott på avskri- varens skrivvanor, utan verkligen på hans eget språkbruk. Att förhållandena, sådana de faktiskt föreligga, också enligt min mening äro produkten även av inflytelser från äldre texter (eller av en skriftspråklig konservatism överhuvud), ävensom av inblandning från främmande dialekter, har del- vis redan framhållits, och jag vill här till sist ytterligare understryka detta. Särskilt synes man mig ha skäl att tro, att de föreliggande övergångarna a > &, i>e>B,u>v> 2
72 Olson: Omtvistade frågor.
skulle över huvud ha varit konsekventare tillämpade och fallen av bevarade a, i, u mindre talrika, om icke konser- verande påverkningar av nyssnämnda slag gjort sig gällande.
x + x
Då de här ovan och i Arkiv 28: 291 ff. under samma titel publicerade uppsatserna rikta sig väsentligen emot åsikter, som uttalats av prof. Hultman, kunde det hos mig misstänkas en orättvis brist på uppskattning av denne forskares verk, om jag ej här till sist uttryckligen uttalade min stora aktning och beundran för hans förtjänstfulla for- skargärning — icke minst den del därav, som föreligger i det ovan ofta berörda stort anlagda och grundliga monogra- fiska arbetet över Hälsingelagen, där han i den hittills ut- komna delen redan hunnit lämna en mängd viktiga bidrag till lösningen av den fornnordiska ljudlärans problem. Min uppskattning av prof. Hultmans insats i den nordiska språk- forskningen framstår kanske klarast, om jag nämner, att orsaken till mina uppsatsers framträdande till stor del just är den, att de där diskuterade åsikterna representeras av en så betydande och ansedd forskare som honom.
Lund 1912. Emil Olson.
; Go gle å (CETON IN JERSITY
Jön Jönsson: Gyda = Gyriär. 78
Gyda = Gyridr.
P. A. Munch hefir tekid pad fram i ”Norskt Maaneds- skrift” III. 129, ad konunafnid Gyda virdist eigi vera nor- rent ad uppruna, heldur komid frå Englandi, pvi aå meå Forn-Englum hafi tidkast nöfnin Gyåe og Eadgyde, enda sé flestar Gydur i fornsögum vorum eitthvad vid England ridnar, og söguna um Gydu FEirfksdöttur af Höråalandi å dögum Haralds hårfagra sé ekki mikid ad marka.
I åreidanlegum sögum kemur Gydu-nafnid einkum fram medal Dana å Englandi'!). Fyrsta kona i Danmörku med pbessu nafni, er vér höfum sannar spurnir af, mun vera Gyda döttir Sveins konungs tjåguskeggs, er giftist Eirfki jarli Hå- konar syni nålegt 996, og er bvi ad likindum fedd nålegt 980 (ef til vill nokkru fyr, varla sidar). Nå var Sveinn i vesturviking ådur en Gyda pessi giftist (um 990—95), og ef til vill um bad leyti, sem hån feddist ?), og må vel hugsa sér, ad döttir hans hafi verid nefnd ensku nafni, enda voru peir félagar fyrir vestan haf, Sveinn og Ölafr Tryggvason, og Olafr åtti konu, sem nefnd er ”Gyda enska” ?).
En hins vegar getur Gyåa lika verid gelunafn af nor- renum stofni, stytt år lengra nafni, sem mörg demi finnast til med Dönum (og Svium) i fornöld '), og bå getur varla annad nafn komiå til greina en Gyriödr, sem tiäkanlegt var i Noregi å söguöldinni og sfåar, og kemur fram if sögum Saxa um fornkonunga Dana. pad er vist, ad nafn petta hefir å mid- öldunum verid stytt i ”Gyda”, pvf ad fsl. Ann. '”) geta
1) Sbr. Hkr. OJ, s. h. 162 k., 8. s. Jörs. 21 k.; Norm. III. 426 (Gyåa, er giftist Töfa stallara pråda 1042).
2) Sbr. Bisk, I 36—37. bls (Porvalds p. viäf.).
3) Fms. III 54. bls, Hkr. Ol. s. h. 262 k.
3) Sbr. O. Nielsen: Olddanske Personnavne. Kh. 1883; Brate: Runver- ser. Sth. 1891: 77, 119. bls.
5) Storms tåtg. 274, 351, 401. bls.
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NT FÖLJD IXV.
; Go gle å (CETON IN JERSITY
74 Jön Jönsson: Gyda = Gyriädr.
Sigurtar Austmanns Gyridarsonar um midja 14. öld, og er hann å einum stad kalladur ”Gyduson”, enda er bad enn altitt & Islandi, ad Gyridar-nafn sé stytt i ”Gyda”. ”Ågrip af Noregs konunga sögum” nefnir mågkonu Dags Eilifssonar ”austan 6r Vik” Gyåu !) (Skoftadöttur), en systurdöttir hennar er nefnd Gyridr (Dagsdöttir) ?). på er bar vafasamt um samband milli nafna pbessara, og eins um pad, hvort mötdir Porsteins Gydusonar (+ 1190) hefir £ raun réttri heitiäå Gyrifär, en vel er bad hugsanlegt. |
Um möéöåerni Gydu Sveinsdöttur tjäguskeggs er alt ökunnugt, en Saxi letur senska konungsdéttur, Gyridi ad nafni (”Gyritha”), giftast Haraldi blåtönn Danakonungi, og telur hana médur Sveins?). En meå pvi ad adrir nefna drotningar Haralds ödrum nöfnum, og mödir Sveins virtist hafa heitiä Gunnhildr '), må getla, aå Saxi hafi farid feåga- vilt "), og hafi Gyridr bessi giftst Sveini, og verid mödir annarar Gyridar eda Gydu. Vist ruglar Saxi beim fedgum saman eda hefir einhver hausavfxl, er hann telur pyri döttur Sveins i stad Haralds ').
Gyda Pporgilsdöttir sprakaleggs, er giftist Gudina (God- win) jarli å Englandi, hefir verid nokkru yngri en Gyda Sveinsdöttir, og er &t hennar ökunn, nema bad sem råda må af Hemings betti og ettnöfnunum (Ulfr, Eilifr, Tésti), ad hån hafi verid i frendsemi vid Sigridi störrådu (systur- döttir hennar?), og hefir hån på verid af göfugri ett
1) Utg, V. D. 95. d.
2) Hkr., Håk. s. herd. 4. og 13. k.
3) Sax. X. 480. 485.
1) Ad. Brem. II. 2, sbr. SED I 29.
5) Sögurnar hafa lika farid fedgavilt, bar sem per eigna Gormi (i stad Haralds) ”riki mikit i Vindlandi”, og ”margar orrostur vid Saxa” (Fms. L 116.), og eins bar sem per telja Svein frilluson Haralds (Fms. XI. 52—3, 182, sbr. Bisk. I. 36), en Gormr virdist hafa ått frilluson, Töka aå nafni, er fallid hefir å Fysrisvöllum (984), og ef til vill verid fösturfadir Sveins Har- aldssonar (sbr. Wimmer: De danske Runemindesmerker I. 100).
6) Sax. X. 496. 502 (Mällers tåtg.).
y GO gle PRINCETON UN VERSITY
Jön Jönsson: Gyda = Gyriär. 75
senskri !), og ef til vill skyld Gyridi beirri, er Saxi letur giftast Danakonungi.
Sveinn Ulfsson Danakonungur (1047—76) åtti konu på, " sem Gyda er nefnd, döttir (Onundar) Sviakonungs (”Gutha, Svetico rege genita” Sax. XI 557—59), og kemur Gydu- nafnid par fram beint i sömu ett og Gyrfdar-nafnid hjå Saxa (X. 480—85). Löngu fyr i bék sinni (VII. 350—61) nefnir Saxi Gyridi (”Guritha”) nokkra, er hann telur mödur Haralds hilditannar, og er hån eina konan med pvi nafni, er kemur vid ”Fornaldarsögur Norärlanda”, eda sögusagnir um tidindi bpadan å undan vfkinga-öldinni. Saxi segir, ad pessarar Gyridar hafi bedid saxneskur höfdingi, ”Sivarus” ad nafni, og hafi hån gjört honum kost å rådahag vid sig, ef hann fengi sameinad i eina rfkisheild alt Danaveldi, er små- konungar höfdu på skift milli sin. I fornsögum Dana eru andstedingar Danakonunga ymist låtnir vera saxneskir eda senskir (Svertingr banamadur Fröda t. d. talinn saxneskur hjå Saxa ?), en senskur f Skjöldunga sögu ?)) og pvi vel hugsanlegt, ad ”Sivarus” hafi upphaflega verid talinn senskur. Liklegt synist mér, ad nafnid ”Sivarus” sé eitthvaäd aflagad, og hefi eg ådur ') getid pess til, ad pad veri ummyndad år ”fvarr Svia(-harri) :). Veeri bå hér ad reda um öglöggar endurminningar um fvar vidfadma, sem fslenzka arfsögnin telur fyrsta einvaldshöfdingja eda bjöåkonung å Noråurlöndum, og födur Audar djäåpåågu, möédur Haralds hilditannar ').
1) Sax, X. 512—138, sbr. Ark, XXVI, 872. n.
2) Sax. VI. 273.
3) An. O. 1894.
1) Ark. X. 146—7. n. sbr. Ark, XVII. 56. n,
5) Sbr. "Ålfrim jarl” (Hkr. Ol s. h. 252. k.) sett saman ur ZZlfhelm og Wulfrun (Norm. III. 301. n. 3), og "Kenmarr? (i Örvar-Odds 8.) dregid af ”Valdamarr i Kenugardi”.
£) Ad Saxi letur litid kveda ad ”Sivarus” og kallar hann eigi einu sinni konung, er eigi meiri furda, en ad hann getur Eysteins bela ad eins i svip (”Ostenus quidam” Sax. IX. 464) og nefnir Harald hårfagra eigi einu
sinni å nafn, né minnist å nein afreksverk hans, heldur ad eins & vidskifti hans (”Norvagie regis” Sax. X. 475) viå Adalstein Englakonung, og bö å
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
76 Jön Jönsson: Gyda = Gyriäår.
Sögurnar um hann hafa sumum fredimönnum pött tortryggi- legar, af pvi ad nafn hans er horfiå år dönsku arfsögninni um Harald hilditönn og forfedur hans, en b6 kemur hän i ymsum greinum saman vid fslenzku sagnirnar um Ivar, og virdist hver bjöd hafa par valid sina sagnahetju, og eignad henni hin og pbessi atridi år sömu fornaldarsögunni !). Dön- sku sögnunum hefir eigi borid saman um foreldra Haralds hilditannar, pvi ad sumir hafa kallad pau Borgar og Gré (Sax. VII. 337), en sumir Hålfdan (Borgarsson) og Gyridi (på, er ”Sivarus” vildi eiga), en hvernig sem &å pbvi kann aå standa, og hvada samband sem upphaflega kann ad hafa verid milli Haralds og Gyridar, bå heyrir hån samt til sagna flokkinum um upphaf og forfedur Haralds hilditannar, og metti bvi båast vid, ad nafn hennar kemi sidar fram medal ettmanna hans (Skjöldunga eåa Skilfinga), eins og önnur nöfn tår beirri ett (Godrödr, fvarr, Hrerekr, Hålfdan, Har- aldr o. fl.) koma fram i konunga-ettum Nordurlanda & vikinga-öldinni, enda må finna Gyridi og Gydu i ett Svia- konunga, sem nå var sagt, og Gydu i norrenni (austrenni) konungsett (bedi i Noregi og) fyrir vestan haf, sem vikid verdur ad hér å eftir.
f[ Noregs konunga sögum (Hkr. H. hårf. 3. k., sbr. Fms. X. 181) setur Gyda Eirfksdöttir af Hördalandi Haraldi hårfagra lika kosti og Gyriär setur biäli sfnum, og virdist alt vera sama bjödsagan. Arfsögn frå Noregi (i Fagrsk.) nefnir i stad Gydu ”Rögnu hina rikilåtu (A&ilsdöttur)”, sem
annan veg, en gjört er i sögum vorum. Saxi kann eigi heldur neitt ad segja frå Ölafi, eftirmanni Ingjalds (og fyrirrennara Haralds hilditannar), pött Sveinn Åkason (SRD. I. 48.) låti hann vera hinn mesta herkonung og virdist jafnvel heimfera til hans slikt riki, sem pad er Islendingar hafa eignad Ivari vidfadma, en Danir oftast Haraldi hilditönn. 9Sbr. ord Sveins um vafa og glundroda i konungatali Dana um ber mundir, er synir komu eigi til rikis eftir fedur sina, heldur döttursynir eda systursynir konunga, og Ann, Esr. (SRD. I, 223—7), sem låta Åsu (illrådu? sbr. Mällenhoff: D. A. V. 822) koma eftir Ölaf og eftir hann Harald hilditönn. 1) Sbr. A. Olrik: Kilderne til Sakses Oldhistorie II. 84—90.
; Go gle å (CETON IN JERSINY
J6n Jönsson: Gyda = Gyriär. 77
Iliklega er albpyäleg ummyndun år ”Ragnhildi riku”, döttur Eiriks konungs af Jötlandi, sem einhver sögusögn kann ad hafa slengt saman vid Eirik Hördakonung !). Danir virdast hafa heimfert bessa sögn til Gorms rika og pyri Danmark- arbötar ?), og hefir hån pvi verid tengd vid fleiri en einn bjöäkonung medåal pbeirra, sem taldir eru &ttmenn Haralds hilditannar og Ivars viåfadma ?). Medal peirra mun lika hafa verid talinn Ölafr kvåran, fadir (eda brödir?) Gydu ”ensku”, konu Ölafs FrYGNANORAG og kemur Gydu-nafnid bar fyrst fram i austrenni konungsett, sem ordin var flend fi Vesturlöndum. I peirri ett er og Ivars-nafnid altitt '), og nafn Audar djäåpåågu (fvarsdéttur vidfadma) er lika tengt vid hana. Unnr Ketilsdöttir flatnefs hefir ef til vill eigi verid köllud Auör djupudga, fyr en hån giftist höfdingja af frarsettinni ”) (porgisli eåa Ölafi hvita).
Gydu-nafnid virdist eftir pessu hafa komid upp eda ordid tidkanlegt medal Austmanna fyrir vestan haf, og vera stytting ur ”Gyriör”, sem hefir samkvemt Saxa gengid i konungsett Svia a 10. öld, og miklu fyr i ett fornkonunga å Nordurlöndum, sem kend er vid Ivar vidfasma og Harald
1) P. A. Munch: N. M, III. 129.
2) Sax IX. 469., sbr. K. Maurer: Upphaf alsherjarrikis å Islandi, Rvik 1882, 9. bis. nm.
3) Så ålyktun hefir nylega verid dregin (Al. Bugge: N. hist. Tidskr. IV. R. 6. B. 177—78) af ordatilteki Einars skålaglams um Danakonung (Har- ald blåtönn?) ”åttstudill ettar Hilditanns”, ad Einarr hafi eigi bekt eett- ferslu Danakonunga frå Ivari vidfadma, en bad sannar als ekkert i på ått, pvi ad alt var sama settin (Haraldr hilditönn döttursonur Ivars), og gat Einarr vel talid Knytlinga &ettmenn Haralds hilditannar, pött beir veri eigi beint frå honum komnir, eins og hann gat kallad bredur Gamla Eirikssonar ”Gamla kind”.
4) Pad er lika ettgengt med Merajörlum, er töldu kyn sitt til Ivars Upplendingajarls (Lån. IV. 8.), og er så sett auäsjäanlega komin ad austan, eins og ”Skilfingar eda Skjöldungar”.
5) Minnast må pess til samanburdar, ad hin slafneska drotning Sveins tjäguskeggs hefir fengid danska drotningarnafnid Gunnhildr (liklega mödur- nafn Sveins). — Sbr. um Audi Norm. II, 374. bls., N. hist. Tidskr, 1901, 132. bis. n. 1.
) Go gle PRINCETON UNIVERSITY
78 Jön Jönsson: Gyda = Gyriär.
hilditönn. — pad barf eigi ad koma f neinn båga vid betta, at Gydu-nafnid kemur fyr fram i Noregi en i Danmörku og Svipjöd eta fyrir vestan haf. pad hafa ferri sögur geymst tär beim löndum frå 9—10. öld en tr Noregi vestan fjalls.
Fyrst er bar getid um Gydu Eiriksdöttur af Höråalandi å 9. öld, og hvad sem annars må um sögu hennar segja, på eru önnur rök til pbess, ad einhver af konum Haralds hårfagra hafi verid frå Hördalandi!), og synist eigi åsteda til ad rengja pad, ad nafn hennar og födurnafn sé rétt hermd. Hördar munu vera så pjöäflokkur Noregs, er fyrst hefir farid 1 viking vestur um haf?) og oråiå fyrir vestrenum åhrifum, og hins vegar eru likur til pbess, ad Eirfkr, konungur &å Hördalandi, hafi veriå kominn frå ”Skilfingum eta Skjöldungum”, er komid hafi frå Upplöndum (og Vikinni) og rutt sér til rikis fyrir vestan fjall i Noregi?) eta meå ödrum oråum frå ett peirra fvars viäfadma og Haralds hilditannar, eins og beir Ölafr og fvarr £ Dyflinni, er voru Eirfki samtida og hafa ef til vill veitt honum lid i Hafrs- fjardar-orustu ').
på getur Ldn. III. 15. um Gydu, konu Ingjalds tryggva
1) Sbr. visu Porbjarnar hornklofa: ”Hafnadi Holmrygjum ok Hörda meyjum” o, 8. frv. (F. J.: Skjaldedigtning B. 24. bls.).
2) Sbr. G. Storm: Kritiske Bidrag I. 9—13; A. Taranger: Den angel- saksiske Kirkes Indflydelse paa den norske, 22. bls.
3) Sbr. Ark. XIX. 181—90. Paddan hefir og komiåd sett Merajarla, sem Ivars nafnid var ettgengt i (Hkr. H. hårf. 22, k.).
4) Öliklegt virdist mér, ad Ölafr geti verid sami madur og så er sög- urnar kalla Pöri haklang, en geta metti bess til, ad Pörir haklangr hafi farid vestur til Dyflinnar i liäsbön (sbr. Ark. XIX. 176) og haft padan med sér skipalid med ”vestrenum vigrum” og ”völskum sverdum” (sbr. Grett. 2. k. Vatnsd. 8. k.). Pess er vert ad minnast, ad irskar årbekur geta um fall Pöris jarls ur Noregi årid 848, og telja hann rikiserfingja (Norm. II. 114, 147. nm.); virdist hann pvi hafa verid af konungsett, eins og Pörir haklangr (sbr. Poris-nafnid i sett Merajarla), en annars er nafn hans eigi titt i konunga- ettunum fornu.
y GO gle PRINCETON
Jön Jönsson: Gyda = Gyriär. 79
( Hvini å Ögdum, en skfrir ekki frå ett hennar !). Häån hefir verid uppi seint å 9. öld, og må segja um nafn hennar likt og Guäbr. Vigfåsson segir um ”Ösvalds-nafnid i ett Yxna-pöris”, ad pad er ”ekki svo mjög kynlegt”, ad paå skuli finnast å Ögdum, ”bar sem vér vitum svo mörg demin, ad peir Egåirnir höfdu, ad kalla må, annan fötinn fyrir vestan haf” (Safn I. 265).
Egilssaga (64. k.) getur um Gydu höåsfreyju å Blind- heimi å Sunnmeri, systur Arinbjarnar hersis i Fjördum, snemma å& 10. öld. Frå Fjöråum voru miklar samgöngur vestur um haf, svo ad Gyådu-nafnid gat vel flutst pangad ad vestan eda lagast eftir ensku tungutaki, en pad gat lika verid austrent ad uppruna (komid frå Svibjöt eåa Dan- mörku), bvi ad islenzka arfsögnin telur Braga skåld Bodda- son, eettfödur Arinbjarnar, handgenginn pjödkonungum I Danmörku og Svipjöd (”Ragnari loäbrék” ?), Eysteini bela, Birni ad Haugi. BSömuleidis er Erpr låtandi, tengdafadir Braga, talinn skåld Eysteins konungs bela, og enn er baå sagt um eitt fornskåld år Noregi vestan fjalls, Flein Hjörs- son, ad hann hafi fengid döttur Eysteins konungs i Dan- mörku (9: Eysteins bela, sonar Haralds hilditannar? ?), og benda allar pbessar fråsagnir til vidskifta merkismanna i Gulapingslögum vid Dana- og Svfakonunga fyrir daga Arin- bjarnar hersis +). pad er pvf eigi mikil furåa, pött systir Arinbjarnar heiti Gyda, hvadan sem pad nafn kann ad vera komid i ett hans, og likt må ad nokkru leyti segja um bad, er Flöamannasaga (13. k.) nefnir håsfreyju eina £ Vfkinni
1) Minnast må pess, ad nafn eins fornkonungs å Ögdum (Haralds granrauda) visar til ”Skilfinga eda Skjöldunga”, og ad sagnasamband er å milli hans og settmanna Ivars vidfadma (Herv. XVI. k.).
2) Pött höfdingi så, er Ragnarsdråpa er kend vid (”Ragnarr Siguräå- arson”) hafi aldrei verid kalladur ”loäbrök” medan hann lifdi (sbr. Ark. XXIII. 278.; XXVI. 375. n. 2.), mun hann vist hafa danskur verid eda danskrar eettar (sbr. E. H. Lind: Sv. hist. Tidskr. 1896. 248. bls.).
3) Herv. XVI. k.
s) Sbr. Skåldatal, Ldn. II. 1. og V. 1.
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
80 Hjelmqvist: Punkterad f-runa.
seint å 10. öld Gydu, bvi ad hån letur jafnframt son hennar eda stjäpson ("Svart jäårnhaus”) vera viking fyrir vestan haf (15. k.), enda er så saga ykjufull og 6åreidanleg. Allar pessar Gydur eiga heima å sudur- og vesturströndum Noregs (eins og Gyda systir Ragnhildar Skoftadöttur år Gizka å 12. öld !)), og gat Gyridar-nafnid borist pangad ad austan (med ”Skilfingum eta Skjöldungum”), en fengid vestrent snid meå vikingum og breytst i ”Gyåa”, ef bad nafn hefir eigi flutst til Noregs beint frå Austmönnum fyrir vestan haf.
Gyriäår er nefnd vestan fjalls i Noregi (å Jaåri) stemma å 11. öld i Grettissögu ?) og verdur nafn betta sidan altitt i Noregi ?), enda kemur pad fram & Islandi seint & 12. öld '), og er Gydu-nafnid på lika komid pangad '), en hvorugt bessara nafna finst & Islandi å landnåms- og sögu-öldinni (870—1030).
Stafafelli 10. d. mafm. 1911. Jön Jönsson.
Punkterad f-runa i svenska runminnes- märken. Några anteckningar.
Som bekant plägar det första ordet i runinskriften på funten från Blädinge socken i Allbo härad, Kronobergs län,
1) Gizka-ettin var komin frå Åstridi, systur Ölafs Tryggvasonar, er åtti ”Gydu ensku”, frendkonu Ölafs konungs i Dyflinni, en vel må vera, ad Gydu-nafnid hafi gengid i &ttum norr&nna herkonunga i Vesturlöndum fyrir daga peirra samnafna, bött vér höfum nu eigi sögur af pvi.
2) Grett, 40. k.
3) Dipl. Norv. I., II
+) Dipl. Isl. I, Sturl.! I. 198. bls.
5) Porsteinn Gyduson + 1190 (Isl. Ann.). Frå honum er komin Haga- att (Safn til sögu Islands I. 118), er Gyridar-nafn kemur sidar fram i (Safn I. 41.,). — Gyda Sölmundardöttir i Kalmanstungu (å 138. öld, Sturl.? I. 554) hefir ef til vill verid heitin eftir Gydu i Hvini, er skotid hafdi skjölshvsi yfir Åsgrim Öndöttsson landnåmsmann, forfödur hennar (Ldn. III. 15).
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXX, NT FÖLJD XXV.
) Go gle PR ICETON JN VERSITY
Hjelmqvist: Punkterad f-runa. 81
Småland (nu förvarad i Smålands museum, Växjö) återges finfi- pir (se Liljegren, Run-Urkunder nr 1970, Dens., Run-Lära 165, Stephens' The Old-northern runic monuments 1: 157, Dens., The runes whence came they 17, Brate i Runverser 246, Noreen, Altschwedische grammatik 210). Den andra i ord- ningen af ordets båda /f-runor står, menar man, i st. f. u för att beteckna ett v-ljud (jfr Stephens, Brate, Noreen, cit. st.). Finfibir skulle alltså böra utläsas Finnviör (så Noreen, cit. st.) eller Finnvider 1. -ir; jfr ib. $:160, 2 b. Se om detta i forn- svenskan ganska vanliga mansnamn (Finvidh) Lundgren i Landsm. XX. 6: 53 f. (Liljegren, Run-Urkunder 468, 507, 566 0. 8. v.).
Äfven andra exempel på f i st. f. u förekomma i sven- ska runinskrifter, se Bugge hos Torin, Vestergötlands run- inskrifter 3: 25 samt Brate och Noreen, cit. st.
Nu förhåller det sig emellertid så, att Blädingeinskriften, såsom jag vid ett besök å Smålands museum i Växjö öfver- tygat mig om, har en tydlig punkt i den andra f-runan mellan hufvudstafven och den öfversta bistafven. Här före- ligger alltså från det svenska fastlandet ett exempel på den punkterade /f-runan, betecknande ett v-ljud, som säkerligen varit det labiodentala v, då ju både detta runtecken och förekomsten af ”svarabhaktivokal”, se Noreen, Aschw. gram. 3 160, 2 b., m. m. visa, att inskriften i fråga måste vara ganska ung.
Punkterad /-runa torde vara ganska sällsynt i svenska runinskrifter. Liljegren nämner den ej i sin Run-Lära (s. 40), v. Friesen ej heller i sina grundlinjer till föreläsningar om runorna i Sverige (s. 22). Enligt Noreen, Aschw. gram. 3 16, är den icke mycket bruklig.
Jag känner — bortsedt från Blädingeinskriften — blott följande exempel, men förmodar, att de icke äro de enda !):
1) Måhända skulle en närmare undersökning af de fall, då en f-runa
i framljud är tecken på v-ljud, visa, att ej blott i Blädingeinskriften en punkt
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV, 6
y GO gle PRINCETON JN VERSITY
82 Hjelmqvist: Punkterad f-runa.
1) På en grafsten i Ugglum, Gudhems härad i Väster- götland förekommer i namnet Sigvatr en punkterad f-runa för att beteckna det v, som börjar namnets senare del. Här är punkten anbragt — icke mellan hufvudstafven och den öfre bistafven — utan ungefär midt på den nedre bistafven. Se afbildningen hos P. A. Säve i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 3: 126. (Enl. Runverser 22 f. är afbildningen gjord efter en ritning af Bruzewitz). Jfr Stephens, The Old-northern runic monuments 1: 157. Att punkten pla- cerats på en del af runan, påminner om att i Codex Ru- nicus f£ en gång (bl. 92 b?) punkterats med ett tvärstreck öfver hufvudstafven under den nedre bistafven (i st. f., som vanligt i nämnda codex yngre del, med en punkt mellan hufvud- och bistaf). Wimmer, Dobefonten i Åkirkeby kirke 8. 68, anser, att den oregelbundna ”stingningen” beror därpå, att det ej fanns plats för punkten på det vanliga stället; på Ugglumsgrafstenen synes — att döma af afbildningen — utrymmet mellan hufvudstaf och bistaf ej heller ha varit tillräckligt stort för en punkt.
2) På en af Fornåsastenarna i Östergötland (nr 35 hos Brate, Östergötlands runinskrifter) har f-runan i gevi enligt Brate, cit. arb. s. 35 prick mellan staf och kännestreck och mellan båda kännestrecken. På afbildningen (s. 34) ses en punkt mellan staf och kännestreck.
3) I den från 1400-talets förra hälft stammande run- handskriften ”Jungfru Marias klagan vid korset” (se Småstycken på Forn Svenska, samlade af G. E. Klemming s. 161—176) förekommer punkterad /-runa (med punkten mellan hufvudstaf och (öfre) bistaf en gång i ordet liva (s. 174), alltså för v i in- ljud mellan vokaler. Det är emellertid långt ifrån säkert, att runhandskriften i fråga är fornsvensk; jfr Läffler i Svenska landsmålen VI: cij och Noreen, Aschw. gram. $& 7, Anm.).
förbisetts af runskriftsåtergifvarna. — Stephens (1:157) anmärker, att punk- terad f-runa skulle förekomma på ett runminnesmärke vid Kyrkefalla, Västergötland, om hvilket jag ej kunnat få någon kännedom från annan källa.
y GO gle PRINCETON UN VERSIT
Hjelmqvist: Punkterad f-runa. 83
Från senare tid må anföras följande, som visar att kän- nedomen om den punkterade f-runan lefde kvar hos lärde män under reformationstiden.
4) I den af Bureus (se Schick i Samlaren 9: 5 (1888)) anförda runinskrift, som Olavus Petri lät rista på sitt hus i Kyrkobrinken i Stockholm, ingår ordet vel, hvars v i in- skriften tecknats med punkteradt /.
5) I den af Schäöck i Samlaren 9 (1888) meddelade lilla traktat om runor, som Schick tillskrifver Olavus Petri, heter det, se s. 11: ”Siu aff forschriffune bokstäffuor plegha stundom haffua en prik i sigh, och thå få the ena andra krafft, och äro thesse: KF v consonans... Stungen Fyr V v conson.... K!) brukas för v conson. YAYIY Dauid”. — Den skrift af O. Petri, hvarur föregående citat hämtats efter en afskrift af Schefferus, är odaterad; Schick anmärker om dess ålder (s. 15): ”Uppsatsen äger ett särskildt intresse, såsom varande den älsta kända afhandling, hvilken syssel- sätter sig med våra första skriftecken. Joh. Magnus anför visserligen ett run-alfabet i sin 1554 tryckta Historia, men dels meddelas detta utan alla kommentarer, dels är Olavus Petris lilla uppsats åtminstone några år äldre.”
6) I Bures runologiska arbeten förekommer punkterad f-runa, se Lindroth, Bureus 125 ff. (1644). Jfr Därs. 94 (1602).
Se om den punkterade f-runans form och förekomst i forndanska och forngutniska runminnesmärken Stephens, The Old-northern runic monuments 1: 157, Wimmör, Die Runen- schrift 257, Dvbefonten i Åkirkeby kirke 67 f., De danske runemindesmerker 1: XXXIII, Pipping, Om runinskrifterna på Ardre-stenarne 47, där ett exempel från en forngutnisk inskrift, daterad 1487, anföres, samt undertecknads Runin- skriften på en bennål i Lunds historiska museum 6.
1) Skriffel för z j
Lund i juni 1911 (1912). Theodor Hjelmqvist.
em Go gle på ICETON IN JERSINY
Lis Jacobsen f. Rubin. Studier til det danske Rigssprogs Historie fra Eriks Lov til Chr. III:s Bibel. I. Lydhistorie. Ks- benhavn 1910.
Den opgave, som fru dr. Lis Jacobsen har stillet sig, er ”at skildre det danske Rigssprogs Historie fra det eldste Skrift- sprogs Tid til Nutiden”. Det udkomne anselige bind (277 store sider), der behandler det danske lydsystems udvikling fra omtrent år 1300 til 1550, skulde altså kun vere en mindre del af et stort verk: i fortalen loves ikke alene en undersggelse af ”Ordenes og Seatningsbygningens Udvikling” i tidsrummet 1300—1550, men de nys anförte ord lader vente, at tiden fra 1550 til vore dage der- efter skal behandles på tilsvarende måde. Man fejler da näppe ved at antage, at forf. har til hensigt at skrive et sproghistorisk verk, som i omfang ikke skal stå tilbage for Rydqvists Svenska språ- kets lagar.
En fauldsteandig dansk sproghistorie skal fru Jacobsens verk dog ikke vere, idet opgaven er begrenset til en skildring af rigs- sprogets tilblivelse og udvikling, hvad der har til folge, at skrif- ter, som er pregede af jysk, fynsk eller skånsk sprogart, kun i ringere grad bliver behandlede.
Det resultat, som forf. er mnået til, og som fastslås strax i verkets begyndelse (s. 37), er nemlig, at det sjellandske ”Dialekt- skriftsprog”, således som det allerede skal have udviklet sig i det 12. og 13. århundrede, danner ”Grundlaget og Enegrundlaget for Rigssproget”. Dette gldste sjellandske skriftsprog findes i Eriks sjellandske lov, og ”en direkte Fortsettelse” af sproget i Eriks lov — men helt forskelligt fra det zldste skånske og jyske EA fra — er ”Statssproget” eller kancellisproget, som vi finder i de zeldste danske officielle diplomer fra slutningen af 14. århundrede !). Endnu i det 16. århundrede (reformationstiden) var der dog ikke uddannet noget ”dialektfrit Enhedssprog”; selv i Christian IIL.s bibel (1550) findes ”2&eldre og yngre Skriftformer Side om Side”, idet ”Statssproget” kemper om overtaget med det ny litteratur- sprog, som blev brugt af tidens hovedforfattere. ”Festnede og ensartede Ljydforhold .. faar Skriftsproget forst i 17. og 18. ss ved kunstnerisk og videnskabelig Dyrkning af det danske
rog”. ; Ener ny i disse theses er den sterke fremhaevelse af forskellen mellem litteratursprog og kancellisprog og understregningen af det
1) Se 8. 188: ”i det aldste officielle Diplomsprog har (vi) en direkte Fortsettelse af Sproget i Eriks Lov og det direkte Grundlag for vort nu- verende Skriftsprog”.
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV,
y GO gle PRINCETON UNIVERSITY
Dahlerup: Anmälan. 85
sidstneevntes overvejende betydning for rigssprogets tilblivelse: ”ikke Sproget i Chr. IIPs Bibel, men Kancellisproget har dannet det direkte Grundlag for vort nuverende Skriftsprog”, hedder det side 226, og de beviser, hvorpå forf. stotter sine påstande, må i det hele og store siges at vare gode og overtydende.
Mindre overbevisende er derimod forf.s redegörelse for ”stats- SIEPER tilblivelse og for ”Sproget i Eriks Lov”; hun går der i alt for höj grad ud fra det af P. G. Thorsen udgivne håndskrift A. M. 455. 12:mo (det omtales endogså som ”det Haandskrift, i hvilket E. L. findes”, s. 40), og der göres ikke noget virkeligt forsog på at udskille de jyskheder !), som bevislig findes i dette af ”frater iohannes iute” skrevne håndskrift. Det fremhaeves heller ikke, at når ”Sproget i Eriks Lov” af Såby (citeret s. 39) stemples som ”rent sellandsk”, er dette udtryk meget lidt oplysende, så lenge det ikke er lykkedes at påvise nöjere sammenhang mel- lem sproget i Eriks lov og bestemte sjellandske almuesmål i se- nere tider.
Verkets hovedfortjeneste bliver da den omhyggelige gennem- gang af de sjellandske håndskrifter fra den senere del af middel- alderen og den på en rig exempelsamling stottede skildring af lydforholdene i 2eldre sjellandsk 2). Nesten helt nyt land har forf. erobret ved sin omhyggelige skildring af reformationstidens sprog og ved sin gode karakteristik af de vigtigste reformationstids-forfat- teres forskellige sprogbrug. Som et hovedfortrin ved bogen må det endelig fremheves, at stoffet er ordnet på en klar og over- skuelig måde, hvorfor man — skönt der ikke er noget ordregister — med lethed finder sig til rette i bogen.
Hvad behandlingen af enkelthederne angår, mörker man lovlig tit, at verket?) er et Opus I, idet forf. nu og da rober ukendskab til forhold, som forlengst er blevne videnskabens felles- eje, og hvoraf flere er skildrede gentagne gange i lettilgaengelige verker. Nogle exempler vil vise dette.
S. 30 ($ 23). ”Danmarks förste Historiker Svend Aagesen” var ikke ”af Hvideslegten” (se Dansk biografisk Lexikon I. 11).
S. 43 ($ 41). ”forsät Parte. E. L. 1. 43, 2. 68 Forklaring tvivlsom”; det er rimeligvis en jyskhed; i jyske almuesmål findes böjningen: sette — såtte — såt (se Feilbergs ordbog); hos sldre jyske forfattere (fx. A. S. Vedel) findes fortidsformen saatte.
3) Hvad der skrives derom s. 95 er ganske utilstrekkeligt.
2) Forf. bruger udtryk som ”Lydforholdene i de sjellandske Love” (s. 39), ”Lydforholdene i Chr. IIU's Bibel” (s. 224). Lignende unöjagtigheder findes ret ofte: ”Skriftsproget i 13. Aarh. (har) tonlese Explosiver i Ef- terlyd” (s. 177); der tales om ”et kvalitativt Tegn (Bogstav) til Betegnelse af å-Lyden” (s. 174); ”Lydformen manghe” (s. 160) m. m.
3) Det blev d. 5 marts 1910 forsvaret for den filosofiske doktorgrad. Af hensyn til fremmede lesere er det måske ikke overfledigt at bemeerke, at doktorgraden i Danmark giver jus docendi, men ikke medferer forplig- telse til virksomhed som privatdocent ved det danske universitet.
y GO gle PRINCETOI UN VERSITY
86 Dahlerup: Anmälan.
S. 46 ($ 50) jf. s. 87 '). oldgarth kan ikke svare til vestnord. aldingarär, ”frugthave”. Ordet skrives i V. sj. lov 2. 33: ollgardh, hvilket oversettes ved indago; det må betyde ”hegn om grees- mark” eller ”indhegnet gresmark”; det svarer til svenske dialekt- ord som ollmark, ”betesmark”, ollgång, ”vallgång” (Rietz s. 789); om bortfald af v foran g se Falk og Torp: Etym. ordb. II, 28. Som sjellandske stednavne findes Oldager, Oldgaard, Svineold, Old- huse mfl. (Annal. nord. Oldk. 1863, 232. V. Finsen. Postadresse- bog for Kgr. Danmark. 1893) ').
S. 53 ($ 62). huar i Er. 1. svarer ikke til vestnord. hvårr, men til hverr, se Kock: Svensk ljudhistoria. I. 238.
S. 55—54 (jf. s. 28). Forskellen mellem vel (rettere: wel) og val (wal) skal if. forf. bero på ”aflyd”. Forklaringen er hentet fra Noreen uden hensyn fx. til M. Kristensens bemerkninger i Arkiv XVII 87; med hensyn til ware — were, warthe — wer- the (s. 56) slår forklaringen ”aflyd” heller ikke til, se Kock: Ljudhist. I. 235.
S. 55 ($ 66). ”E. L. har 2. 22 skiifule ”udpante” ligesom V. L. 2. 31 og jy. L. 2. 22. Ordet svarer formelt til Nysvensk skyffla. I dansk Rigssprog er det vistnok tidligt fortrengt af skuffe og det uomlydte skovle”. Hertil er at bemerke: Thorsens lesemåde skiäfule er urigtig, idet han her, som altid, har sat tä i steden for håndskriftets gennemstrogne wu (se Paleografisk Atlas. Dansk afdeling Nr. XIX). Ordet svarer ikke til svensk skyffla, men til sv. skövla, glda. skiofle (Kalkar III. 869). Dets betydning er ikke ”udpante”, men: exekvere en fredloshedsdom, straffe på liv og gods. (H. Matzen: Den danske Retshistorie. Offentlig Ret. III (1895). 18). Grundbetydningen af skyfla (< "skublian) må vere: ”stode bort med voldsomhed”. Om beslegtede dannelser se Hell- quist i Arkiv VII. 147 ff.
S. 60 ($ 80). neme i Er. 1. 3. 26 svarer ikke til vestnord. nema; fortidsformen nemde, sk. 1. 5. 1, jy. I. 2. 58 viser, at ordet formelt svarer til vestnord. nema. Ordet betyder både i Er. 1. 3. 26 og på mangfoldige andre steder i lovene: tage ”nam” (ndm. n.), borttage ejendele fra en debitor for at tvinge ham til at opfylde sine forpligtelser (se V. A. Secher: Om vitterlighed og vidnes- byrd i eldre dansk proces (1885). 168 ff.).
S. 70 ($ 97), s. 138 ($ 210), s. 215 ($ 301. 3). Former som siunge, sliunge, biug mfl. forklarer forf. som opståede ved ”yngre brydning” af ”eldre” syngva, slyngva, bygg, og denne antagne lyd- overgang sidestilles flere gange med brydningen af y > iu foran rth, rn, rt mil. (hyrna > hiorne osv.) ?). Torps og Falks lydhistorie s. 129 ff. og mange andre velkendte verker kunde have vist forf. det rette.
1) Se nu også M. Kristensen i Danske studier. 1910, 183
2) Om den sidstnevnte lydovergang har dr. M. Kristensen givet mange oplysninger i de senere år, senest i Arkiv XXV, 131 ff. I denne afhandling godtgör M. Kristensen med unedvendig omstendelighed, at da jeg i året 1896 udgav min bog ”Det danske sprogs historie i almenfattelig
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
Dahlerup: Anmälan. 87
S. 76 (noten). Lesemåden tother, V. sj. 1. 1. 12 beror på fejllesning for: dother (med sammenslynget d og 0); sammenlign Paleogr. Atlas. Dansk afd. nr. XIII. 1. 4.
S. 87 ($ 124). ”Ordet lanbo, hvis feörste Led er etym. be- slegtet med Nyda. ”Laan?, forvanskes tidligt til Landbo”. — Da vestnord. har landbui (jf. landböli, landseti), fsv. landboe, landbonde, kan der ingen tvivl vere om, at förste led er land, således som det allerede er påvist af N. M. Petersen: Samlede afhandlinger III. 290.
S. 87 ($ 125). heghen i jy. 1. 2. 18 er skrivfejl for henne eghen.
S. 89 ($ 127). ”Fra jy. L. kan nevnes: elder: eller Fort. 1. 32. 1. 46, hvor d ikke lydmessigt horer hjemme. . d-et viser, at Skriveren kun ad litterzeer Vej har kendt Indskud af d”. — d-et skyldes påvirkning fra helder (hwat helder — eller); også h'et overfores ofte fra helder til eller.
S. 100 ($ 139. 3). Det stockholmske håndskrift K 41 er ikke ”det eneste bevarede Hskr. af Rimkroniken”; et större stykke fin- des i Sth. B77 (prove i Brandts gammeldanske RR s. 189 —190; jf. Schlyters fortale til Skånelagen s.
S. 110 ($ 146). staalbrodher (staldbroder) TORRT af forf. med det i gildeskråerne almindelige ord stolbrodher, stols- brodher (mnt. stölbroder, ”College in einer Behörde, Ratsmitglied”). Se: M. Pappenheim: Altdänische schutzgilden. 220 ff.
S. 115 ($ 160). Navnet Jans, Jones, mener forf., er opstået af Jens; det sidestilles med, at man kan finde swgn f. swen (oldn. sveinn). — Som bekendt er denes, Jans opstået af Jones < Jö- hannes.
S. 143 ($ 216). here, there, huare, ”her, der, hvor”, om- tales som ”forlengede Former”; Kocks forklaring i Arkiv XI. 136 neevnes ikke.
S. 143 ($ 216). Ordet panne, ponne ”på” forklares i over- ensstemmelse med Lorenzen (Mandevilles rejse s. XLVIII) som ”en ejendommelig Sammentrekning af Prep. og Artikel”. Den utvivlsomt rigtige forklaring findes i Falks og Torps Dansk- norskens syntax s. 323”: ”pon(n)e (af: opp ovne = upp ofan å)”. At denne forklaring er den rette, ses af, at ofne (< ofan d) kan blive til onne (se Lorenzen anf. sted), og oppone findes i”Pres- byter Johannes. Paa ny NR efter Gotfr. af Ghemens Udg. 1510” (Kbbh. 1898) s. vinj 1. 5 f. n
fremstilling”, kendte jeg ikke udbredelsen af brydningen y> iu i danske dialekter. Som svar på M. Kristensens angreb skal jeg kun anfere fol- gende kendsgerninger: 1) da Noreen i Pauls Grundriss? I. 593 (trykt 1897) omtalte den danske brydning af y> iu foran rth, rn, rt m. m., betegnede han sin kilde ved ordene: ”Nach M. Kristensen (pri vat)”. ”Kort over de danske folkemål” ved V. Bennike og M. Kristensen begyndte at udkomme 1898; 2) i den tyske udgave af min sproghistorie (Ulm 1905) har jeg fjernet det uheldige exempel welbiurdig, som — i året 1907 — satte M. Kristen- sens pen i så sterk bevegelse.
edby GO gle PRINCETON UNIVERSITY
88 Dahlerup: Anmälan.
S. 160 (8 234). mannie, mannye, manie, manige, manghe omtales som ”Skriftformer af Ordet mange”. — Got. manags, oldeng. manig må. viser, at manighe, manghe er de relativt oprindelige former, mange, med [22], en yngre form !).
S. 174 note 2. ”Ogsaa å er jo en gammel Betegnelse for - langt a; man har aabenbart over hele Norden savnet et kvali- tativt Tegn (Bogstav) til Betegnelse af å-Lyden”. — At det sven- ske tegn å hverken er serlig gammelt, ej heller har veret tegn for langt a, er ofte påvist, se fx. Noreen. Vårt språk III. 80. Kock. Svensk ljudhist. I. 394. P. K. Thorsen i Salmonsens kon- versationsleksikon. I. 4.
S. 177 ($ 267). Overgangen fra p, t, k i efterlyd til stemte
lyd er ikke ”felles for hele Sprogomraadet”, da store dele af Son- erjylland for p, k har de ustemte spiranter [f], [x]: gripa — [grif]; gap — [gaf]; aka — [ay]; sok — [say]; for udlydende t har sonderjysk r:gata — [gar]; ek veit — [2 ver]. Se Lyngby: Sonderjysk sproglere s. 44, og nu: den udferlige fremstilling i Bennikes og M. Kristensens Kort over danske folkemål. 95 ff.
S. 252 ($ 314. 3). Stednavnet sprofue ”Sproge” neavnes af forf. som exempel på vokalisation af ”opr. eftervokalisk Kk”. — Sproges navn har aldrig indeholdt noget k: i Valdemars jordebog hedder det Sprowe.
Til slutning et par bemerkninger, som krever lidt udfor- ligere begrundelse.
S. 76 (noten) omtaler forf. håndskriftet AM. 24. 4:to, der indeholder et brudstykke af Valdemars sjellandske lov (udgivet i fotolitografisk aftryk 1869). I modsetning til den almindelige op- fattelse, hvorefter AM. 24 skulde vere g&dre end AM. 455 og Flensborg-håndskriftet af jyske lov, hevder forf., at det er bety- delig yngre: fra det 14. århundrede. De grunde, forf. anforer, er alle sproglige (lydhistoriske): AM. 24 har: vithne (rettere: withne), vithe (rettere: withe), sithe, bithe, rigis; AM. 455 har: witne, Wwite, site, bite, rikis osv. — Forf. overser nu for det förste, at man kunde opstille en lige så lang rekke af ord, som optrader med en e&ldre form i AM. 24, med en yngre i AM. 455, fx.: AM. 24 har liuende, fethrinis, fec, kume, er (relat.), AM. 455 har liuend, fetherns, fick, kumme, ther (relat.). Men forf. over- ser også, at når det er sikkert, at sproget i de zaldste danske lov- håndskrifter ikke er det sprog, som taltes, da håndskrifterne blev til, og når det er lige så vist, at sidestykker til flere af de ”unge” sprogformer i lovhåndskrifterne findes i langt 2ldre kilder, så kan man ikke bruge sådanne sprogformer til at bevise noget om et lovhåndskrifts alder. De behover ikke at vise andet, end at ved- kommende skriver (eller måske nedskriveren af et af de hånd-
1) Forholdene i dansk, hvor manighe, manghe findes i de eldste kilder,
afviger fra forholdene i fsv., idet manighe der er sent og sjeldent (jf. Noreen. Altschwed. gram. s. 451, 2. 331).
' Go gle PRINCETON UNIVERSITY
Dahlerup: Anmälan. 89
skrifter, hvorfra vort håndskrift stammer) ikke har afskrevet sin original nöjagtig !). Kun hvis man i AM. 24 kunde finde former, der bevislig tilhorte senere tider, kande man bruge dem som vid- nesbyrd om håndskriftets yngre oprindelse.
Et håndskrifts alder lader sig i det hele ikke bestemme alene ved hjälp af sprogformerne. Paleografiske grunde må bruges sam- men med de sproglige (se fx. Otto von Friesens undersogelse af ”Vaår älsta handskrift på fornsvänska” i Skrifter utg. af K. Huma- nistiska Vetenskaps-Samf. i Uppsala. IX. 3. 1904). Men palzeo- grafien har fru Jacobsen slet ikke taget hensyn til.
Selv ved blot at sammenligne de håndskrift-faksimiler, som findes i Paleeografisk atlas, vil man se, at AM. 24 i alt vaesentligt gör samme indtryk som de andre hovedhåndskrifter af de danske love: er der ingen grund til at regne det for &ldre end AM. 455, Flensborg-håndskriftet osv., er der endnu mindre grund til at anse det for yngre ?).
S. 64 ($ 89) jf. s. 67 ($$ 93) omtales den allittererede forbin- delse spic oc spier, og det udtales som ”sandsynligst, at vi her har et enstydigt Stavrim d. v. s., at spic ligesom sper betegner et skarpt Redskab (der anvendtes ved Legebehandlingen)”; spic forklares ved hjelp af vestnord. spikr, og spier (sper) betragtes som = et sper (spyd). — Forklaringen stammer fra Schlyter, som i sin ordbog (i overensstemmelse med Ihre og Kolderup-Ro- senvinge) oversetter spik ved ”ett spetsigt instrument till under- sökande af djupa sår (Fr. sonde); spik skulde stamme fra lat. spicella, specillum, og spik ok spier skulde vere ”nästan synonyma”. Schlyters tolkning genfindes i G. Lunds ”Det seldste danske skrift- sprogs ordforråd” og hos Fr. Grön: ”Altnordische Heilkunde” (i
anus, Archives internat. pour V'Histoire de la Médicine XIII, Harlem 1908, s. 82). De steder, hvor spik ok spier findes om- talte, er samlede af Schlyter.
I Västgötalagen I hedder det: ba skulu bingsmen vittni vm berg. en bét er fulseri. borf vik spik ok spier. lin ok lekirsgaf. pa &r pet. fulseri. SB. 1; — Zn etborin man fa vape. skenu barf hvarti uib spik aller sper. VS. 4; — i Östgötalagen hedder det: Nu hugggr man annan sar map uilia. sker udder ok eg. borf vip lin ok leki. spik ok spier. Vap. 6.
Af de danske love er Eriks sjell. lov den eneste, som har udtrykket, nemlig på folgende fire steder: Hauger man sar fangit oc far han til things math gront sar, thet 2r spec oc spier scal with ligga. 2. 42; — thet sar &r thing witne er til, at han hauir
1) Et merkeligt vidnesbyrd om, at grundhåndskriftets ordlyd forsetlig er endret i AM. 24, har man i håndskriftets allerferste ord: ”Thete er then rete sialanzfare logh oc than gamle ut arue mal”. Den underlige form then gamle..mal viser, at skriveren i sit eget sprog har brugt than som foransat bestemt artikel, og har indsat then, hvor originalen havde hin; grundhåndskriftet må have haft hin gamle .. mal (n. pl).
2) Se nu også Danske studier 1910. 133.
Digitized by Go gle PRINCETON UNIVERSITY
90 Dahlerup: Anmälan.
fyr a thingi meth werit, oc laghe sar &r ther bathe com with pe oc spier. 2. 5l (Thorsen s. 56); — An far hin sar af, swa at thingmen se, at ther cummeer spic oc spier wither. 3. 14.; — &r thet (nl. såret) swa mykit, at thing men sighe, at ther a spic oc spier with at cumme. 3. 49.
Prover man nu at tolke disse kildesteder uden anden hjelp end den, sammenhengen giver, ser man forst, at talen er om sv2&e- rere sår; et sådant kaldes fulseri ell. laghe sar, og det modsettes skena, et overfladesår. At såret er af sverere art, har til folge, at der trenges til (porf uip) spik ok spier. lin ok lekirsgef. Det sidste ord oversetter Schlyter ved ”läkarelön”; men det kan umuligt vare det rette: man kan da hverken om patienten eller om såret sige, at han (det) trenger til lerred og — lagehonorar. Ordet lekirsgef må her betyde noget, som legen ”giver” (ordi- nerer) d. e. legemiddel (lekidömr, leknisdömr jf. leknislyf, leknis- gras mfl.).
Men betyder lin ok lekirsgef ”lerred (forbindstof) og lege- middel”, er sandsynligheden for, at spik ok spier betyder SÖKS lignende, og at lin ok lekirsgef er sat som forklaring til det usedvanligere spik oc spier. Denne formodning bliver til vished, når man af Er. 1. ser, at spic oc spier er noget, som skal ligge ved (ligge with) såret, hvad ”spidse instrumenter” ikke kan bru- ges til").
De etymologiske grunde, hvorpå Schlyters forklaring stottes, gör den ikke mere sandsynlig: hverken sammenhgengen mellem spik og lat. spicella, specillum eller tolkningen spik = spikr (spiger, stort söm), spier — ”sper” (spyd) er selvindlysende; og disse ord (”spiger og spår”) skulde her betegne kirurgiske instrumenter ?)!
Derimod bedder det ofte om l&gemidlet, at det skal ”ligge ved” (”legges ved” ell. ”på”) det organ eller den skade, som skal helbredes: Leggaer man stampeth purlok with ben brut. tha he- ler thet skot. Harpestreng ved M. Kristensen s. 212; — Tac clof loch oc stot meth brenne steen oc math resina oc leg asa- ret, oc that dragher saret samen oc fistulam, oc heler thet. Dansk legebog ved Såby (1886) s. 85. Ganske afgörende er et par steder i danske gildeskråer: Hwosvm scleer sin brother .. swo at han thorf smorels with ogh at bindes. Skrå for St. Knuds- gildet i Flensborg (Samling af Danmarks Lavsskraaer ved C. Nyrop I. 12.); — worder hand saar af de slaug, at hand ter wid at legge derpaa plaster och smorelse. St. Knudsgildeti Malmo (anf. sted. s. 96).
Jeg nerer ingen tvivl om, at spic er det samme som lekirs- gef og som smgrels, med andre ord: det betyder salven, som
1) Se nu også E. Jessen i Nordisk tidskrift for filologi. 3 R. XVIII. 32. 2) En sonde til at måle et sårs dybde med hedder i Grågås kgri, m. (se Fritzner under ”keri”).
pigitized by (30 gle : PRINCETON UNIVERSITY
Dahlerup: Anmälan. 91
skulde lege såret; spier svarer til lin, det hvormed såret ”bin- des”, ”plaster” (d. e. det stof, hvorpå salven smöres) !).
Dette resultat skulde nu proves ved en etymologisk under- sogelse af de to ord.
Om spier er neppe nogen tvivl mulig. Det stemmer, som også bemeerket af E. H. Lind (Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne, s. 40, i Upsala universitets årsskrift 1881) og E. Jessen (Nord. tidskrift for filologi. 3 R. XVIII. 32), nöje med oldn. spjorr, f., ”strimmel, klud af sonderrevet töj” (Fritzner); spjorr bruges netop om lerredsstrimler, som vikles om et lem, se fx. det bekendte sted i Laxdela saga kap. 35, hvor det hedder om Bröka-Auär, at hun vari ridebuxer ”en vafit spjorrum mjok i skåa nidr” (Kålunds udg. 1889, s. 118). Ordet gen- findes i norske dialekter: Spjer, f., ”klud, lap, strimmel”, spjerra, v. a. ”splitte, rive, oprive” (Aasen, Ross; jf. Falk og Torp. Etym. ordb. ”spjere”). Derimod kendes et til spier svarende ord ikke fra andre danske eller svenske kilder end de anferte lovsteder; til dette forhold skal jeg senere komme tilbage.
Tydningen af spik som ”salve” findes allerede hos Grimm, idet han i Deutsche Rechtsalterthämer 630 (4. udg. II. 185) over- setter spik ok spier ved ”salbe und instrument” (se også Schly- ters glossar til Västgötalagen). Senere har E. H. Lind og E. Jessen (anf. steder) tolket spik som ”fedt” (ty. speck); men derimod kan indvendes, at ordet (oldn. spik, n.) i alle gamle kilder kun bruges om hvalernes fedt og ikke godt kan tenkes brugt synonymt med salve; det oldengelske spic betyder ”bacon, lard” (Sweet). I betydningen ”fedt” i almindelighed må spek vare et tysk låneord, der neppe kan vare optaget i et så gammelt verk som Västgöta- lagen; af de &dre danske skrifter er den sterkt tysk-påvirkede ”Harpestrengs kogebog” det eneste, som har ordet (”siutha meet spak”). — En anden sag er, at skriveren af AM. 455 måske har opfattet ordet som = spek, fedt och derfor to gange har skrevet spec; 1 senere håndskrifter af Er. 1. forvanskes ordet yderligere til speth (se Rosenvinges udgave s. 138).
Jeg tror, at oprindelsen til spic bör soges et helt andet sted, ikke i noget germansk sprog, men i latin.
En af oldtidens berömteste salver var nardus-salven (våp- Örvov uvoov, nardus), som omtales af flere forfattere fx. Plinius og Dioskorides; serlig berömt er den bleven ved evangelier- nes fortelling (Mark. 14. 3, Joh. 12. 3) om, at Kristus salvedes med nardus-salve (unguentum nardi (spicati), Vulgata). Salven
1) Mindre rimeligt er det, at spier er en ”vele” d. e. lerredstot, hvor- ved legestoffet bringes ind i det åbne sår. Jf. Om Saarit er stungit met Kniff, Spiud, Pil, eller met andre saadanne verge.. Til saadanne Saar taar mand intedt andet gere end ath mand legger der vdi en veyle som vod- or (d. e. vedet) er vdi Rosen Olie, oc saarit saaledis obet holler en dag.
enrick Smit. En sken Nyttelig Legebog .. (for) Bartskerrerne. Kbb. 1557 blad 1 r.
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
92 Dahlerup: Anmälan;
fremstilledes af nardus-planten !), hvoraf der omtales flere arter (Plinius Historia naturalis XII. 26), den bedste var den, som kom fra ”Ganges”: nardus indica ell. spica nardi (d. e. Nardo- stachys Jatamansi DC.), en ringere sort (Valeriana celtica L.) var fra Gallien. I middelalderen kaldtes disse legeplanter som oftest spica nardi (ell. spica indica) og spica celtica, og såre ofte omtales de simpelthen som spica (”aks”), således i ”Physica S. Hildegardis” (ca. 1098-1179) ?) og i Macer Floridus's ”de viribus herbarum”, hvis vers om ”spica” går igen i vor Harpestreng, hvori det hedder (M. Kristensens udg. s. 48): ”Spica. thet er nardus. ther cummer af india land... En annen nardus & oc til. ther af annet land cummer. oc heter celtica spica. oc hun dugheer alt that samme ther hin annen. thot hun hausr 2i swa mykel kraft”.
Det må bemeerkes, at i de nevnte skrifter omtales spica n&e- sten kun som l&gedrik, hvad der også galder om de fleste af stederne i de svenske Läke- och Örteböcker, hvor spickynardus (ell. spikan, acc. m.) n&evnes (se citaterne i Söderwalls ordbog). Der kan dog ikke vere nogen tvivl om, at plantens brug som salve også har veret de nevnte middelalderlige skribenter bekendt, om ikke af anden grund, så fordi Kristus selv var bleven salvet med den. Det omtales også, at spica nardi i det 14. årh. ”unter Se- gensformeln gesammelt wird”, og at den blandet med gåsehjerne brugtes til salve mod oreflåd ?). Selv i langt senere århundreder tilskrev man nardus (Valeriana) en serlig kraft til at helbrede sår: Simon Paulli forteller, at ”Saften aff Baldrian” efter nogles me- ning ”skulle kunde uddrage Jern aff Saaer oc Skader, huilcket enten aff hug eller sting kunde veere blefuet der inde”; man skulde derefter ”legge Vrten paa, aff huilcken Saften er udkryst, thi, sige de, vil mand saaledis med saadanne Skader omgaais, da kand det med de samme letteligen skee, at icke Jernet alleniste kand ud- dragis, men endocsaa Skaden der ved ofuermaade kand heelis oc legis”. Flora Danica (1648). 143 (nr. 131 G)').
I det hele kan man vist gå ud fra, at nardus-salven i Nord- europa har veret mere berömt af navn end almindelig i brug; forestillingen om noget serlig vellugtende har man i alle fald neppe kunnet forbinde med en salve tilberedt af valeriana, hvis
1) Jeg skylder dr. J. W.S. Johnsson og prof. botan. Chr. Raunkier megen tak for velvillig hjelp ved denne del af undersagelsen.
2) Mignes Patrologia latina. Tom. 197 p. 1140 ff., jf. R. v. Fischer- Benzon: Altdeutsche Gartenflora (1894). 211.
3) M. Höfler. Die volksmedizinische Organotherapie (1908). 116.
1) Prof. A. B. Drachmann gör mig opmerksom på, at Simon Paullis ord stemmer nöje med fortellingen i Guarinis Il Pastor fido (akt. 5, sc. 7): Dorinda er bleven såret ved hyrden Silvios pil, men ved brugen af en urt drages jernet ud af såret, og hun helbredes. Urtens navn anferes ikke, men det hedder kun, at den er ”molto nota å la siluestre capra”. I senere tiders kommentarer (udgaven Milano 1807) tolkes stedet som sigtende til ”dittamo” (d. e. Dictamnus L.), hvis sårlegende kraft omtales hos flere forfattere.
ve y GO gle PRINCET
Dahlerup: Anmälan. 93
duft sjelden virker så tiltalende på Nordeuropaere !) som på Orien- talere (og katte).
Mod slutningen af middelalderen og i de folgende århundreder -brugtes navnene spica og spicanardi sjaeldnere om valeriana (og nardostachys), men des tiere om lavendel (Lavandula spica L.)?'), og brugen af navnene kan — i det mindste i Tyskland — udvides til en mengde andre planter ?); i Norden brugtes og bruges den dag i dag navne som spikolje, spigerolje (Kalkar, Feilberg), spikolja (A. F. Dalin), spikerolje (Aasen) om lavendelolje; se også ty. Speik, Spiek, Spieksalbe, Spieköl m. m. (Grimm), holl. spijk, eng. spike m. m.
Om formerne, hvori ordet spica optreder i nordiske kilder, er at merke, at lovbogerne har spik (d. e. spik?), en af de svenske legeboger (Klemmings udgave s. 104) derimod spiki; også i de andre germanske sprog har ordet skiftende former: oldeng. spice, spica (Sweet), ty. spyke (Joh. Schröder), speik, spiek (Grimms Wb).
Endnu står tilbage at undersoge, ad hvilken vej ordene spic oc spier kan vare komne ind i de svenske og danske lovboger. Det er allerede omtalt, at Er. lov er det eneste danske kildested, hvor spic oc spier forekommer; i gildeskråerne bruges helt andre ord om de samme ting, og i håndskrifter af Er. 1. forvanskes spic til spec eller speth. Dette tyder på, at ordene kun har veret brogte i en retsformel, som havde fået speciel anvendelse i det sjellandske tingsprog. Overensstemmelsen mellem den brug, der göres af ordene i Er. 1. og i VGL. og ÖGL., er så stor, at den ikke kan vere tilfeldig, men må skyldes lån fra den ene lov til de andre eller fra en felles kilde. Da det nu er bevisligt, at Väst- götalagen har veret kendt i middelalderen i Danmark (stykket om ”lekara retter” findes indfort i danske lovhåndskrifter '), og da fremdeles brugen af det vestnordiske ord spier lettest kan for- klares i VGL, hvis sprog i det hele står vestnordisk nermest, an- tager jeg, at ordene spic oc spier fra VGL er overforte som en fast formel til Er. 1.5). Derimod formår jeg ikke at afgöre, om spik ok spier i VGL er en vestgötsk talemåde eller lånt anden- steds fra; hvad der kunde tyde på det sidste, er at man til spik ok spier har föjet lin ok lekirsgef som forklaring.
Men at spic oc spier betyder ”salve og forbindstof”, tror jeg at have bevist, og dermed falder også de lydhistoriske betragt- ninger, som fru Jacobsen knytter til ordene spic oc spier.
1) Prof. Raunkier forteller mig, at for nogle år siden indforskrev en Pörtyinelendlör i Kobenhavn et parti nardus-salve, men han måtte hurtig skille sig af med den igen, da ingen vilde bruge den, og dens lugt endog fordrev kunderne fra butiken,
2) Joh. Schröder: Vollständige u. nutzreiche Apotheke oder Artzney- Schatz (Närnberg 1698) s. 1157 angiver: Spica mas... wird genannt Lavan- dula latifolia, Spicanardi Germanica osv. Spica femina. Lavandula . . wird genannt Lavandula angustifolia . . gemeine Spyke osv.
3) Se Grimms ordbog ”Spieke”, — Jede schöne Gebirgsblume nennt das Volk Speik. M. Höfler: Volksmedizin und Aberglaube in Oberbayern (1893). 112.
5) Kofod Ancher. Dansk Lov-Historie. I. (1769). 617.
5) Det samme antages også af Fr. Gren i Janus, XIII, 82.
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVE
94 Dahlerup: Anmälan.
Fru Jacobsens bog har, som det vil ses, en del mangler; men det er i hovedsagen et meget fortjenstfaldt verk, som vil kunne göre god nytte ved studiet af dansk. Den dygtighed, hvor- med det store stof er samlet, og den klarhed, hvormed s&emnet er fremstillet, varsler godt med 'hensyn til forf:s ”videnskabelige frem- tid. Man må håbe, at det vil lykkes hende at fuldfore verket efter den plan, hun har lagt for fortszettelsen af arbejdet.
Kobenhavn, marts 1910 og april 1912.
Verner Dahlerup.
easy GO gle PRINCETON UNIVERSIT
Hultman: Nekrolog. 95
Axel Olof Freudenthal.
Med Axel Olof Freudenthal, som avled i Helsingfors den 2 juni 1911, bortgick den man, som i Finland infört studiet av den nordiska filologien och som lagt under plog en av dess odlings- marker, de svenska dialekterna östanhavs. Men icke blott det, utan ock den, vars maningsord bragte den svenska befolkningen i Finland till besinning, då den en gång av missriktad patriotism var böjd att förneka sitt modersmål. Och därtill en personlighet, sällsynt helgjuten och fullödig och i flere delar av större mått än mängden.
Redan Freudenthals yttre uppträdande var egnat att impo- nera. Det kännetecknades av ett värdigt allvar, som harmonierade med hans resliga gestalt, det stora skägget och den djupa rösten. De, som kände honom närmare, visste likväl, att under allvaret doldes rätt mycken humor. De visste ock, att den impassibilitet, som man kunde få höra ytligt dömande personer beskylla honom för, blott var ett sken, härflytande ur en manlig motvilja att blotta sina känslor. Han hade ett känsligt, varmt och trofast hjärta, och just kontrasten mellan detta och den oberörda, torra ytan var ett av de utmärkande dragen i hans andliga fysionomi. Ett annat var den ovanligt starka självständighetskänslan, som lät honom gå sin väg fram utan hänsyn till om den även var andras eller blott hans egen. I en karakteristik av honom får det ej häller förbigås, att han var flärdlös som få och ytterligt samvetsgrann i livets alla förhållanden. Det är sant, att samvetsgrannheten stundom kunde urarta till småaktighet. Oförrätter, verkliga eller förmenta, var han ömtålig för och glömde dem ej lätt.
Det fanns mellan Freudenthal och de fornnordiska sagornas monumentala gestalter en frändskap, som utgjorde den innersta grunden för hans kärlek till dem och deras värld. Också i övrigt är det ej svårt att förstå, att en person med hans natur kommit att omfatta de intressen och strävanden, som voro hans. Ur hans känslighet och minnesgodhet framgick hans hängivenhet för sin moders språk och sin födelsebygd — den egentliga drivkraften för hela hans verksamhet som vetenskapsman och medborgare.
Freudenthals födelsebygd var Nyland. Han föddes den 12 december 1836 i en av dess fagraste trakter, där en å mellan lum- miga stränder flyter ut i Finska viken — på Pickala gård i Sjundeå socken. Det var ett gammalt adelsgods, som hans fader inköpt ett par år förut. Båda föräldrarna voro bördiga från Sverige. Fadern, Gabriel Freudenthal, var värmlänning, född i Karlstad; han hade, innan han bosatte sig i Sjundeå, varit apotekare i Abo. Om släk- tens tidigare öden veta vi blott, att den i början av 1700-talet, sedan Riga blivit ryskt, invandrat därifrån. Det har påståtts, att
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV.
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
96 Hultman: Nekrolog.
den vore av judiskt ursprung. Om denna uppgift haft något annat stöd än namnets klang, är mig obekant; säkert är, att Freudenthal själv icke vidkändes en sådan släktledning och att i hans karaktär ej fanns något, som skulle bestyrkt den. Freudenthals moder, Brigitta Catharina Björling, var från Skedevi socken i Dalarna. I detta hem, där, såsom det plägar ske, vistelsen i främmande land stegrat känslan för allt vad som hörde till hemlandet, insöp han kärlek till sitt svenska modersmål. Att det även var hans hem- bygds språk, bidrog utan tvivel mer än något annat till att göra denna dyrbar för honom.
Vid nio års ålder förlorade Freudenthal sin fader, som varit en gammal man redan vid hans födelse. Med sin moder flyttade han, sedan Pickala blivit sålt, till Helsingfors, där han genomgick lektor Carl Backmans privata lyceum, en på den tiden högt ansedd läroanstalt. Han absolverade 1854 med utmärkelse studentexamen och inskrevs vid universitetet.
De klassiska språken, företrädesvis grekiskan, var det han nu gjorde till sitt huvudstudium. En docentur i sistnämnda språk hägrade länge som ett mål för honom. Aven engelska studerade han med särskilt intresse.
Året 1857 medförde en stor förändring i Freudenthals liv. Hans moder, som han var innerligt fäst vid, dog i mars detta år. På hösten återuppstod Nyländska avdelningen efter att tidigare jämte de andra studentnationerna hava blivit upplöst. Ensam i livet som han nu var, sökte han — och fann på visst sätt — i kretsen av sina ”landsmän” en ersättning för det han förlorat. För Freudenthal liksom för Nyländska avdelningen blev hans hängivna deltagande i nationslivet av den största betydelse.
De efter skilsmässan från Sverige vaknade strävandena för det nationellt finska, vilka i främsta rummet gällde finskans höjande till ett kulturspråk, uppburos till en början av alla vaknare element i landets svenskspråkiga ståndspersonsklass. Man var t. o. m. icke obenägen att — åtminstone i teorien — följa finskhetsivrarna ännu då de förklarade denna ståndspersonsklass vara rotlös och dömde den att förfinskas. Att det i Finland fanns ej blott en svensk- talande ståndspersonsklass, utan ock en till hundratusenden upp- gående svensk allmoge, uppmärksammades blott föga, och tron på att den rätta lösningen av nationalitetsproblemet i landet var den nämnda rubbade det alls icke. Man drog i stället därav en helt annan slutsats — den, från vilken en medlem av Nyländska av- delningen utgick, då han våren 1859 som diskussionsämne upp- ställde frågan Hvad böra vi göra för förfinskningen af vårt lands svenska befolkning? Freudenthal har själv uppgivit, att denna dis- kussion väckt honom till medvetande om sin livsuppgift. I sitt innersta upprörd över den vandalism man var färdig att begå mot denna befolkning, till vilken man dock, noga sett, själv hörde, inlade han under diskussionen en ljungande protest mot hela för-
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
Hultman: Nekrolog. 97
finskningstanken. Och även sedermera hävdade han i kamratkret- sen med eftertryck, att en stor del av herremannaklassen i landet ”äro ej finnar, utan rena svenskar, äro en del af Finlands svenska befolkning”, och att denna befolkning har samma rätt och plikt att hålla sitt modersmål i hälgd som den finska. I början oför- stådd och förkättrad av alla, vann han småningom allt flere för sin åsikt och hade slutligen tillfredsställelsen att se den omfattad av hela Nyländska avdelningen. Under den långa tid han till- hörde denna som medlem eller som kurator — det senare var han under åren 1868 — 1880 — utbreddes hans mening ständigt till nya studentgenerationer, och genom studenterna, efter hand som de trädde ut i livet, till allt vidsträcktare kretsar av landets svensk- språkiga befolkning. I närvarande stund hyllas den i huvudsak av så gott som hela denna befolkning och utgör den ideella grund- valen för ett stort politiskt parti.
Det var icke blott med känsloskäl Freudenthal förfäktade sin sats om de finländska svenskarnas rätt att, utan att därför betrak- tas som främlingar, få förbliva svenskar. Efter det minnesvärda diskussionsmötet begynte han sträva efter ett fastare, vetenskapligt underlag för den och i sammanhang därmed fingo hans studier efter hand en förändrad riktning. De klassiska språkstudierna fortsattes visserligen också efter det han samma vår avlagt kandi- datexamen och 1860 promoverats till magister. Men samtidigt därmed studerade han på egen hand arkeologi och nordisk historia, och somrarna 1860 och 1861 gjorde han i Nyland resor i arkeo- logiskt syfte. Under den senare sommaren, som han för övrigt egnade åt studium av isländska, beslöt han sig äntligen för att med uppgivande av tidigare planer börja på allvar studera nordisk filologi. Ännu samma höst reste han för detta ändamål till Uppsala.
Här samlade vid denna tid Carl Säve kring den nyinrättade lärostolen i nordiska språk en intresserad lärjungeskara. Under det år Freudenthal tillhörde den vinnlade han sig med största iver om att tillgodogöra sig det som här bjöds honom. TI en tacksam- mare jordmån kunde detta icke falla. Han genomträngdes fnll- ständigt av de åskådningar, som då i Uppsala behärskade den nor- diska filologien och övergav dem sedan aldrig; med skäl har han blivit kållad Säves trognaste lärjunge. Trogen honom blev han ock så till vida, att han städse mindes honom med vördnad och tillgivenhet. Även med flere jämnåriga, bl. a. Arthur Hazelius och Nils Linder, knöt han under Uppsalavistelsen vänskapsband för livet.
Sommaren och en del av hösten 1862 använde Freudenthal till arkeologiska studier vid museerna i Stockholm och Köpenhamn. Här tvang honom emellertid en blodstörtning att för lång tid framåt avbryta alla studier. Under ungefär ett år sökte han bot dels i Algier, dels, med bättre framgång, i Görbersdorf, men först hö- sten 1864 kunde han återupptaga sina vetenskapliga sysselsättningar.
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, NY FÖLJD XXV. 7
ed by (GO gle PRINCETON UNIVERSITY
98 Hultman: Nekrolog.
Det ser ut som om vistelsen i utlandet hade för en tid lett hans tankar bort från svenskarna i Finland. I Uppsala hade han törfattat ett föredrag, Island i hednatiden, vilket blivit uppläst på Nyländska avdelningens årsfest i april 1862 och sedan ingått i Album utgifvet af Nyländingar II (1864). Utan vetenskapligt värde, är det av intresse såsom ett slags trosbekännelse: man finner här samlade alla de drag, som i hans skrifter antyda, att hans andliga släktlinje går genom Säve upp till Geijer och Götiska för- bundet. Nu påbörjade han ett annat arbete, vartill ämnet lika- ledes hämtades från Islands forntid: avhandlingen Einar Skåla- glams Vellekla öfversatt och förklarad. Den utgavs 1865 såsom akademisk avhandling för docentur. Det är ett arbete varken bättre eller sämre än andra av denna typ, så talrikt företrädd bland den tidens akademiska tryck i Sverige. Konstruktionen och över- sättningen av de skilda stroferna givas i närmaste anslutning till Sveinbjörn Egilssons uppfattning, de etymologiska anmärkningar, varav, tämligen omotiverat, en del ord beledsagas, mest efter Grimm. Det område Freudenthal här beträtt — kommenteringen av forn- nordiska texter — återkom han ej sedan till förr än mot slutet av sitt liv, då han (1895) utgav Östgötalagen med förklaringar (Sv. Litt. sällsk. skrifter XXIX), ett förtjänstfullt och nyttigt, om ock föga självständigt arbete. De första åren efter hans återkomst från utlandet tillhöra ock några till en del polemiska uppsatser i nor- disk arkeologi, införda i Litterär Tidskrift (1864).
Emellertid dröjde det ej många år, innan han i sitt skrift- ställeri började vända sig till de ämnen, som från början legat honom närmast om hjärtat. Vad han därefter publicerade inom andra gebit inskränkte sig, frånsett editionen av Östgötalagen, till ett antal mindre skrifter och uppsatser, vilka för sammanhangets skull redan här må omtalas. I uppsatsen Om svensk språkkunskap, särdeles med afseende på Finland (Album utg. af Nyländingar IV, 1868) uppställde han fordran på språkvetenskapligt bildade lärare i svenska också i de finländska skolorna. Betecknande nog skedde det med den motiveringen, att endast personer med kunskap i ”fornspråket” (d. v. s. isländskan) kunde med framgång upptaga kampen mot språkets förstöring genom ”det s. k. språkbruket”. En maning till de studerande, att åt det svenska modersmålet skänka ett rum bland studieämnena och att bidraga till genom- forskandet av de svenska dialekterna i Finland, innehöll inträdes- föreläsningen Om vårt modersmåls studium (hållen 1873 och tryckt 1875 i Album utg. af Nyländ. VI). Uppsatserna Om ett brons- svärd funnet i Wichtis socken i Nyland, Öfversigt af östra Ny- lands fasta fornlemningar och Järnkors från Pernå kyrka i östra Nyland (Finska fornminnesfören. tidskr. I, 1874) voro nya vittnes- börd om Freudenthals arkeologiska intressen. En av honom utar- betad Svensk rättskrifningslära med särskildt afseende på Finland utkom 1881—1901 i sex upplagor; därtill hörande Svenska rätt-
ed by (GO gle PRINCETON UNIVERSITY
Hultman: Nekrolog. 99
skrifningsöfningar till skolornas tjänst 1883—1894 i fyra. Han hade här övergivit sin tidigare ståndpunkt, att härledningen borde vara högsta norm för ortografien, och föreskrev ett mot ljudenlig- het syftande skrivsätt i väsentlig överensstämmelse med det ”över- gångsförslag”, som nordiska rättstavningsmötet 1869 fastställt. Den ”Freudenthalska” ortografien blev i Finland småningom antagen av de flesta och har där banat väg för de sedermera av Svenska akademien genomförda reformerna i svenska rättstavningen. Vidare har Freudenthal i Svenska Litteratursällskapets Förhandlingar och uppsatser talat Om två ordspråk (1886), kastat En blick på svenska språkets utvecklingshistoria (1888) och lämnat Upplysningar om Nya Sverige (1888) samt i Öfversigt af Finska Vetenskapssociete- tens förhandlingar publicerat Eddastudier (1889) och en uppsats om Tuukkalaspännet och dess runinskrift (1893). Härtill komma ännu några populärvetenskapliga skrifter, fyra i Pennibibliotek ut- ifvet af Nyländingar (1866—1879) och en — Om runorna — i Skrifter utg. af Sv. folkskolans vänner (1884), samt en mängd ar- tiklar i Finsk tidskrift, Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland och åtskilliga i Helsingfors och i landsorten utgivna svensk- sinnade tidningar.
Alla dessa så olikartade skrifter tillkommo dock, såsom redan blivit antytt, så att säga på sidan om den centrala och ur veten- skaplig synpunkt verkligt betydelsefulla delen av Freudenthals RR — arbetena rörande den svenska befolkningen i Fin- and. År 1866 offentliggjorde han (i Album utg. af Nyländingar III) en liten studie Om tonfallet i nyländska bygdemålet. Det värdefulla i den är iakttagelsen, att tolkspråket i västra Nyland (och vissa delar av Egentliga Finland) har en annan aksentuering, mera överensstämmande med Sveriges-svenskans, än mellersta och östra Nylands mål, där den s. k. finska aksenten användes; RE försök att närmare bestämma den förra göres här visserligen icke. FS RR angav sig själv som ett brottstycke ”ur en ännu otryckt Nyländska bygdemålets grammatik”, och efter omfattande törbere- delser — bl. a. en ytterligare forskningsresa i Nyland 1868 — ut- kom denna 1870 under titeln Om svenska allmogemålet i Nyland (i Finska Vetensk. soc:s Bidrag, liksom de tre följande). Detta arbete måste utan tvivel anses som Freudenthals märkligaste. Det utgör den första fullt vetenskapliga beskrivningen av en östsvensk dialekt och står genom grundlig genomforskning av materialet, reda i framställningen och sorgtällig utarbetning främst bland alla förut eller samtidigt utgivna svenska dialektmonografier. Till en grupp av dialekter, som väl icke hör till de finländska men står dem ytterst nära och kan i många punkter belysa dem, hänföra sig de Upplysningar om Rågö- och Wichterpalmålet i Estland Freudenthal publicerade 1875. Baserad på rätt knapphändiga upp- teckningar av tvenne yngre forskare, inleder likväl denna skrift den fackmannamässiga behandlingen av Östersjöprovinsernas svenska
pigitized by (30 gle PRINCETON UNIVERSITY
100 Hultman: Nekrolog.
dialekter. Och lika epokgörande i fråga om svenskan i Österbot- ten är avhandlingen Ueber den Närpesdialect, utgiven för professur 1878. Den betecknar, genom att den uppblomstrande fonetikens resultater